****** EN FIBROMYALGI-PATIENTS DAGBOK ******

****** EN FIBROMYALGI-PATIENTS DAGBOK ******

---------------- En smärtpatients verklighet --------------

Mina älskade vänner!

BlandatPosted by Kavitha 16 Apr, 2014 13:05:17
Japp, igår var jag ju då tillbaka hos kiropraktorn, men dagen innan så fick jag ett sms av min goda vän Zesbne. Hon skulle sitta på biblioteket och plugga nästa dag och undrade om jag hade lust att ta en fika i centrum på eftermiddagen, och visst hade jag det eftersom jag ändå skulle till VC.

Taxichauffören jag fick åka med denna gång körde bättre, men gjorde dock missen att inte se ett av farthindren på vägen dit, men det var också det enda och han körde inte så fort över det heller då vi just stått still i en korsning. Han var trevlig och körde mjukt och skämtade om allt möjligt på vägen dit, så jag var trots den lilla missen med farthindret nöjd och klev ur taxin med ett glatt humör.

Hos kiropraktorn gick allt bra. Denna gången slapp jag göra några provocerande rörelser och det var bara bra. Vi pratade om vad som sagts hos husläkaren och han blev väldigt glad att jag fick min remiss till MR av höft/bäcken och ländrygg.

(Remissen till MR ramlade för övrigt in genom brevinkastet nu idag, onsdag, precis innan jag satte mig för att skriva detta blogginlägg och tiden jag fått är 5:e maj kl 20:30).

Han frågade igen vad som gjorts på SA och när jag berättade vad jag fått för övningar så flinade han bara och sa:
- Hmmm, ja, man kanske ska börja från grunden, för det där gick väl inte så bra?
- Nej, precis, det gick inge vidare för jag blev bara sämre av det efter ca 1,5 vecka och de övningarna jag fick efter det kunde jag inte ens göra för att det bara gjorde ont, sa jag.

Vi fortsatte vårt samtal och kom in på mina smärtblockader jag fått och som jag inte tycker hjälper tillräckligt och dessutom inte gjort mig bättre heller, utan mer blir som tillfällig lindring bara, men som trots allt ändå inte hindrar mig ifrån att kunna bli sämre pga jag tex trampar lite snett, halkar till eller så.
Kiropraktorns åsikt var att lugna sig med denna behandlingsmetod tills jag blivit röntgad och fått röntgensvaren eftersom det uppenbarligen inte hjälper tillräckligt nu och att det då kan bero på att de sticker på fel ställe egentligen.
Jag håller helt med honom och har själv också haft den känslan att det kanske inte är rätt ställe att sätta blockaderna när det gäller vänstra sidan, men på högra sidan fungerar det ju och hjälper så där är det uppenbarligen rätt.
Övningar ska man självklart göra, men som han sa så är det bra att börja från grunden och inte köra på så som jag fått göra hittills.
Hans tanke var exakt som min och det är att stretchövningarna bara gör allt sämre därför att musklerna är spända av den enkla anledningen att jag är instabil i bäckenet och höftleden och om man då stretchar ut dessa muskler så blir jag ännu mer instabil och då svarar kroppen med att spänna ännu mer så fort de är i vila och den irriterade nerven har dessutom retats upp och utlöser en inflammation.
Så inga sådana där vanliga övningar längre, utan den enda och ynka övningen jag nu fått är att spänna magen och försöka hålla den spänd så ofta som möjligt, lite som att få till en egen korsett med sina egna muskler.
Jag fick öva när jag var där och han skrattade lite åt mig när jag spände magen när han sa till mig att spänna den, för jag gör ju som alltid och tar i fullt ut.
- Hehe, ja du ska inte spänna magen 100%, utan kanske 15%.
- Jaha, hahah, ok.

Så med detta i hemläxa lämnade jag VC och begav mig i sakta mak mot centrum.
På vägen dit får jag ett samtal och det är Jezzz som ringer. Hon går hos samma kiropraktor och hade fler besök på VC inklusive besöket hos "vår" KP, men just nu hade hon paus och satt och åt på grillen med sin sambo.
Jag stannade och pratade en stund med dem innan jag mötte upp Zesbne i centrum för den där fikan.
Hungrig som jag var, då jag bara hunnit få i mig en nutrilettshacke som lunch, så fick det bli en grillad Fuccacia.
Vi satt där länge och pratade om allt mellan himmel och jord och det var trevligt att inte bara åka till och från VC som enda aktivitet på en sådan solig dag.
Detta gjorde att jag slapp ta sjukresa hem då hon hade bilen. Så vi handlade på Coop innan hon körde hem mig, bar upp min matkasse och sedan begav sig av för att hämta upp sin sambo på vägen hem.
Dagen blev alltså riktigt bra igår och jag är såååååå tacksam över att ha Zesbne som vän. Trots att hon är gravid och själv har nu har ryggvärk så är det hon som hjälper mig när det borde vara tvärtom enligt min egen mening. Men det tror jag dock att hon vet att jag skulle gjort om jag själv inte var så dålig i kroppen just nu som jag är.

Jag har få vänner, men dessa vänner som jag har är guld värda och jag förundras varje gång över hur de orkar med en sån som mig och speciellt just nu när jag är så enormt beroende av att de måste kunna hämta och lämna mig med bil, eller komma hem till mig och min sambo för att kunna ses, och som måste gå i snigeltakt bredvid mig när jag går med min krycka i handen för att jag blir sämre om jag tar ut stegen för långt eller går för fort och detta är oavsett hur lång tid det gått sen man sågs sist.
De liksom bara gillar läget och gör ingen stor grej av att jag behöver extra hjälp, utan bara gör det bästa av situationen så vi kan ha så trevligt som möjligt, utan att kräva något tillbaka, vilket är så som jag också är, så jag borde egentligen inte vara förvånad över detta och över att jag skaffat mig en vänkrets som är som jag själv, men ändå blir jag det vissa gånger och det är väl de gångerna när jag själv känner mig obekväm med att ha dessa fysiska hinder.
Slutsatsen är iallafall att dessa vänner är riktiga och äkta vänner!

Dock kan jag ibland bli lite ledsen över att jag själv inte kan hjälpa dem lika mycket som de hjälper mig, då jag så gärna vill kunna ge något tillbaka, kunna visa min uppskattning, men jag kanske borde släppa de tankarna och göra som mina vänner och bara gilla läget istället och inte haka upp mig på sån´t?
Kanske hjälper jag dem på andra sätt istället och utan att jag ens vet om det?, och räcker det för dom så gör det det för mig med.
En bra vän hjälper en ju faktiskt inte bara med fysiska hinder, utan finns ju där även för mentalt stöd, så kanske är det det som ska vara min hjälp till dem när jag inte kan hjälpa och stötta på andra sätt?

Så mina vänner, hur ser ni på saken, håller ni med mig och är jag dum som oroar mig så mycket över vad jag kan eller inte kan göra för er?
Skriv gärna en kommentar, ni som läser, så jag vet vad ni tycker.

I vilket fall som helst så hoppas jag att alla har några eller åtminstone en vän som är en så´n där riktig och äkta vän som kan stötta i vårt och torrt, glädjas och sörja med dig och som tycker om dig oavsett vilka hinder du har.

Så, kära vänner, glöm inte att jag älskar er allihop, även er som jag inte hört av mig till på länge, ni är INTE glömda och inte mindre omtyckta på något sätt, utan jag är bara förbannat dålig på att höra av mig när jag har för mycket värk och därför känner mig som ett stort fysiskt hinder.

Med dessa ord avslutar jag bloggen så som jag alltid gör, dvs......

Ha det gott i solen, kära vänner!



Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Djungelsoda 29 Aug, 2014 01:39:51

Känner igen mig väldigt mycket i tankarna och känslorna! Men säger som du - en vän kan ju hjälpa och stödja på många olika sätt. Man gör det man själv orkar! Och att vännerna finns kvar i ditt liv är ju ett tecken på att du tycker att du är värd allt, och att det negativa inte förtar det positiva :) Kram!

Posted by Elin Eurén 26 Aug, 2014 10:43:05

fin blogg du har. bara en fråga har dom uteslutit reumatisk sjukdom eller är det bara fibromyalgi?

Posted by Jessica Jezzz Drougge 06 May, 2014 02:33:33

Älskade goa vän ♡ Känner det som så att det viktiga är inte att göra saker för varandra...utan att finnas där bara. Att ha vänner som lyssnar, feågar, helhjärtat o ärligt undrar hur man mår och hur saker är.. det är dör mig viktigare än handlingar/göra-saker. Och jag känner att du gör detta.... Det är tyvärr inte många som verkligen ärligt bryr sig, frågar, är intresserade o har tid för att höra svaret på frågan de ställer. Men sen finns det de vänner som vet hur det e... som fattar hur viktogt detta är och som själv gör så och behöver detsamma tbx. Du är en sån vän ♡ Som vet hur det kan kännas och som förstår vikten av att "bara va" när man ses/hörs Det är en viktig egenskap... Jag hoppas du känner detsamma. Jag hoppas jag är en bra lyssnare och att jag uppfattas som nyfiken på hur du mår...ärligt o innerligt... för det e så jag känner. Handlingar är i te alltid det vikttgaste... det kan istället vara inställningen, lyhördheten, omsorgen och vän-kärleken...och det märks i stort o smått från dig till mig ♡♡♡♡♡