****** EN FIBROMYALGI-PATIENTS DAGBOK ******

****** EN FIBROMYALGI-PATIENTS DAGBOK ******

---------------- En smärtpatients verklighet --------------

Premiäråk mm!

BlandatPosted by Kavitha 01 Apr, 2014 16:03:40
Då var det dags igen då.

Sen sist har det som vanligt hänt en del.

Var tillbaka till kiropraktorn förra tisdagen och samma tester som gången innan gjordes igen och tyvärr med samma resultat också.
Precis som sist så ville alltså inte vänstra benet reagera som det borde och efter alla olika rörelser med benen och höfterna så kom även yrseln tillslut.
Medicins yoga blev han därför väldigt skeptisk till, men rusade fort iväg för att höra efter med yogaledaren ifall detta trots allt kunde vara något för mig. När han kom tillbaka så sa han att yogaledaren verkade positivt inställd till att detta skulle kunna hjälpa mig, men att jag själv väljer ifall jag vill testa det eller inte, samtidigt som det är bra att testa så man åtminstone vet om det gör mig nytta eller inte.

Jag bestämde mig för att testade den medicinska yogan, som var dagen efter kiropraktorbesöket, även fast de få rörelserna hos kiropraktorn triggat igång de dåliga reaktionerna som kroppen envisas med att ta till som försvar, dels för mig egen skull och dels för att kunna säga till kiropraktorn om det fungerar bra för mig eller inte.
Så, hur gick det då?

Ja, det blev en katastrof, tyvärr, och det även fast det var rörelser som enbart gjordes i sittande eller liggande ställning. Efter en stunds rörelser, (så små att de inte ens syns att man gör dem), så reagerade kroppen med att slå sitt "försvar" och jag blev yr.
Jag ville inte låta detta förstöra det hela, så jag la mig bara ner istället, (jag satt, och sedan låg, på en av sofforna i rummet istället för på en madrass på golvet som de andra), och fortsatte göra de små små rörelserna i liggande ställning istället, men då var det tydligen redan kört. Jag kände hur musklerna kring höften och i skinkan spändes åt och hur vänstra benet blev sådär blytungt samtidigt som smärtan ökade och signalerna till benet inte gick fram alls.
Där låg jag och fick ligga så resten av tiden, (ca 40min), utan att kunna få det att släppa då jag inte kunde ta mig upp från soffan utan hjälp. Så när yogastunden var slut, (man har yoga i 60min), så fick ledaren hjälpa mig ut ur rummet och påpekade att hon tycker att det verkar som att jag har en nerv i kläm och att jag borde ta upp det med min kiropraktor nästa gång.
Att denna form av träning uppenbarligen inte är något för mig, (inte just nu iallafall), behövde hon inte ens påpeka, utan det förstod både hon och jag, även om det inte sades rakt ut av varken mig eller henne, men hon har inte skrivit ut mig från yogagruppen ännu, utan det måste vara mitt eget beslut förstod jag det som.

Min "arbetsvecka" avslutades med begravningen av min ingifta faster. Detta skedde i Haninge och mamma hämtade upp mig här hemma och mötte upp min syster vid kyrkan.
Eftersom jag hade väldigt ont efter yogan som ju slutade i katastrof, så trädde jag över ett mörkt örngott på min avlastande specialkudde jag fått av min AT och tog med mig den till kyrkan.
Det gick mycket bättre att åka bil när jag satt på den och i kyrkan var den ett väldigt bra komplement.
Tack och lov var det ingen stor eller gammal kyrka, så det var som lite enklare bänkar bara som stod på rad bakom varandra på golvet, så inga sidodörrar eller så att tänka på.
Det var heller inga problem att gå runt kistan då den stod i samma golvhöjd som resten, så även där slapp jag några trappsteg att råka snubbla på eller få mer ont av.
Begravningen i sig var annorlunda och det på ett positivt sätt. Den förra begravningen hade ett underligt lugn över sig och var magisk på något sätt, medans denna var annorlunda genom att hela ceremonin fokuserades på att glädjas åt vad vi fått istället för tänka på eller fokusera på vad vi förlorat. Detta gjordes därför med en stor portion humor och några gånger kom det faktiskt lite skratt hos alla oss anhöriga där vi satt på kyrkbänkarna.
Prästen var udda och rolig, och lättade upp stämningen och försökte så gott han kunde att göra ceremonin på det sätt som planerats och jag tror att alla kommer att minnas denna med ett litet leende på läpparna, åt alla vitsar och historier som berättades om min faster och det liv hon fick leva.
Till allt detta så berättade min mamma dagen innan begravningen, att min pappas fru skulle vara närvarande på begravningen.
Min första reaktion var hat, ångest och ilska, men när vi väl stod där öga mot öga med varandra, så var det inte som alla andra/tidigare gånger vi setts, utan hon visade både mig, syrran och mamma en respekt som inte funnits där tidigare.
Kändes som om hon äntligen grävt ner stridsyxan, kommit över sorgen och kunnat gå vidare, och därmed kunde bete sig på ett vuxnare/mognare och mer respektfullt och gladare sätt emot mig och min syster.
Spänningarna som alltid funnits i luften så fort man råkat springa på henne, (vilket inte varit så många gånger under alla dessa år, tack och lov), var borta och då kände jag att jag också kunde vara lugn och respektera henne tillbaka på ett sätt jag inte kunnat göra förut.
Det kändes som om den där ursäkten man velat ha under hela den här tiden, och den respekten man aldrig fick helt plötsligt fanns där, även om hon inte bad om ursäkt rakt ut.
Äntligen kan man släppa det där och veta att hon inte kommer ploppa upp igen som "gubben i lådan" bara för att försöka överbevisa oss att hon också tillhör släkten.
Den här gången satte hon sig självmant vid ett annat bord än resten av släkten, hon höll inget tal för att bevisa att hon också var en del av detta precis som resten av släkten, och hon aktade sig för vad hon sa till både mig, syrran och mamma och försökte inte tränga sig på.
Jag vet att hon har en ny man och det känns bara bra, men det är inte förrän nu hon själv verkat må bra av det, så att överlämna dessa album som var pappas egentligen som hon hållit fast vid så länge verkade vara som ett avslut på allt som varit och ett bevis på att hon gått vidare i livet.
Så ja, det blev en ovanlig och spektakulär begravning denna gång och för andra gången gick jag från en begravning med en känsla av belåtenhet, trots allt.

Nog om begravningar nu, har ju varit för många redan, bara det senaste året.

Helgen fortsatte och detta med Dustin Home mässan i globen. Sambon och jag var där med Jezzz och C. Illa nog hade de inga lånerullstolar, vilket Jezzz gulligt nog hade kollat upp åt mig, (utan att jag ens sagt något), dagen innan.
Jag gjorde mitt bästa med min krycka och lyckades ta mig runt på mässan ganska problemfritt trots allt.
Vi tog lite lunch inne på mässan innan vi tog en sista runda och for hemåt igen.
Väl hemma blev det bara en kort tids paus då vi skulle på 30-års firande redan klockan 15:00. Dock var det öppet hus, så vi kom strax innan 16:00 så jag skulle hinna vila upp mig lite grann åtminstone.
Väl där bjöds det på smörgåstårta och annat hembak.
Dock var jag rätt slut efter bara någon timme, så efter lite mer än två timmar åkte vi hem igen och bara tog det lugnt resten av dagen/kvällen.

Igår fick jag besök av min kära mor. Vi åkte ner till centrum för att käka lite och sedan gick vi runt i lite butiker på jakt efter diverse saker. Hittade lite kläder att ha framöver och för en gångs skull en kjol som jag inte ser helt tokig ut i. Dock verkar vädret dra på värmen ett tag till, så kjolen kommer bli liggande i klädkorgen ett tag till.
Kändes i hela kroppen att man varit på begravning, mässa och födelsedagsfika, så det gick sakta framåt, men inget blev tack och lov särskilt mycket värre av detta, utan det höll sig någorlunda på samma nivå, kanske något snäpp mer värk bara. Värken var redan rätt jobbig, men det var skönt att känna att den knappt blev värre, bara jag gör på rätt sätt.

Idag var det dags för besök på vårdcentralen igen. Ett besök för rutinkontroll av min diabetes. Då får man först gå till en av distriktssköterskorna och sedan till läkaren på en annan tid.
Allt såg bra ut förutom kolesterolet som var FÖR LÅGT. :-O
Det tjatas ju som bara om att det inte får vara för högt, men att ha för lågt är inte heller bra. Men det som var för lågt var bara ett av kolesterolvärdena, så i övrigt ligger jag normalt, men jag ska ändå ta upp det med läkaren sen, tyckte hon.
Sen var det vanliga saker som längd, vikt, midjemått och blodtryck, samt puls. Pulsen var lite hög, men den går upp när man har mycket smärta, vilket jag har idag och dessutom har efter att blodtrycket just tagits då det gör så förbannat ont i armen att ta det.
För mig som har Fibro, vilket gör att man är extremt tryckkänslig, så känns det som om benet i armen ska knäckas när som helst när den där blodtrycksmanschetten dras åt runt armen på en.
Blodtrycket var perfekt, precis som det ska vara enligt alla böcker, där är jag ett praktexemplar enligt hennes tycke, då jag hade 120/75.
Midjemåttet och vikten var ju ingen nyhet att det är sämre med, men hon förstod min situation, och tyckte att det är väldigt bra att jag inte äter godis i någon mängd som ens skulle påverka detta negativt, och då även gällande mina alkoholintag som ju är 0%, och att jag inte gillar bakelser, bullar, bröd och annat onyttigt som är dåligt just för diabetiker, utan att detta är saker som jag tar när det inte finns annat och speciellt inte vitt bröd för det blir min mage ändå bara grinig av. Så inget ont som inte har något gott med sig, dvs att min IBS hindrar mig från att äta vissa saker som ändå inte är bra, men tyvärr också bra saker som frukter och vissa grönsaker.
Så med tanke på min situation och allt som helhet, så fanns det inget att klaga på.

Så nöjd kunde jag ta min krycka och gå därifrån och sätta mig och vänta på min sjukresa jag hade bokat in, via internet, innan sambon skjutsade ner mig till vårdcentralen till mitt besök där.
Så, japp, idag blev det premiäråk,....alltså min allra första sjukresa!
Taxichauffören var vänlig och körde mjukt och bra och vi babblade på om allt möjligt. Kändes tryggt och bra och när vi var framme frågade han vart det var bäst för mig att han stannade och jag sa vid bommen och sagt och gjort. Han gick runt och öppnade dörren åt mig och sen gick jag i sakta takt därifrån hem.

När jag kom hem, så stoppade jag i mig en nutrilettshake och ringde sedan, på eftermiddagstelefontiden, till vårdcentralen för att få ta på min kiropraktor, och inte långt senare ringde han upp mig.
Vi pratade om hur det gått på yogan och han skulle även prata med yogaledaren om att detta inte verkar fungera för mig och därmed skriva ut mig från yogagruppen, men han sa även att jag också borde kontakta henne ifall han glömmer, och då var det bara att ringa som idag, på telefontiden och fråga efter henne.
Han själv verkade dock vilja få mer exakt information från henne i medicinskt syfte, då hon ju faktiskt var den som såg hur yogaövningarna påverkade min kropp och var den som fick hjälpa mig ut från yogarummet tillsammans med min sambo, så kiropraktorn skulle försöka hinna prata med henne nu på fredag.
Han sa även att han inte vet och inte vill eller vågar behandla mig så mycket än förrän han vet mer om mig, men sa att MRT bör göras enligt hans eget tycke och då på både ländrygg, vänster höft och hela bäckenet.
Så då var vi tillbaka igen på vad SA också nämnt, men som det verkar som att SA har tyckt att min husläkare ska ta beslut på detta och inte att de själva ska begära det av husläkaren, trots att hon sagt att det är ok för henne att de själva begär det av henne via mig.
Men att jag ska få MRT på detta tror jag dock inte är några problem nu när det är två oberoende parter som båda två starkt överväger att detta bör göras.
Själv tycker jag också att det är mer än befogat att jag får en MRT, men även att en vanlig skelettröntgen görs medan jag väntar på MRT för att utesluta skelettskada, så vida inget sådant hittas såklart.

Så ja, det blir mycket att ta upp med husläkaren nästa gång, då jag inte ens ska dit för min smärtproblematik, utan bara för diabetesrutinkontrollens andra del, så att säga.

Men nu blir det att ta det lugnt resten av veckan och vila kroppen ordentligt. Så om man vill träffas så får det blir här hemma hos mig och sambon i så fall.

Det var allt för denna gång. Får skriva nästa vecka igen, om inte förr, och skvallra om hur det gick hos husläkaren.

Ha det gott i Aprilvädret, kära vänner!