****** EN FIBROMYALGI-PATIENTS DAGBOK ******

****** EN FIBROMYALGI-PATIENTS DAGBOK ******

---------------- En smärtpatients verklighet --------------

Äntligen sjukresekort!

HälsaPosted by Kavitha 03 Mar, 2014 20:13:52
Japp!
Nu kommer jag äntligen, och för första gången någonsin, få ett sjukresekort.

Förra veckan var jag tillbaka på StayActive i Globen hos läkaren där. Fick ännu en cortisonspruta, men vid svanskotan igen och inte vid ischiasnerven som sist. Berättade hur det hade gått sen sist och hur dålig jag hade blivit av överansträngningen när jag skulle till centrum, samt resan in till stan veckan efter och fick då sagt till mig av läkaren att min höft hamnar lite snett efter ett tag pga spänningarna i musklerna runt omkring och att jag därför behöver knäckas till oftare i fortsättningen. Det var iallafall så jag uppfattade det. Sen vad det beror på, det kunde han inte svara på. Men en kiropraktorkontakt på VC vore ju rätt bra så jag inte hinner bli för dålig mellan cortisonbehandlingarna, verkade vara hans slutsats även om han inte sa det rakt ut.
Alltså ingen remiss för MRT, ännu iallafall.
Dock fick jag utdrag från min journal hos dem att ge till min husläkare. Varför vet jag inte, men det var väl för att han vill veta hur hon tycker vi ska fortsätta. Men behandla symptomen är ju inte fel för det, tyckte han, och där håller jag väl med honom.
Dock tycker jag att det är dags att se VAD som gör att höften, om och om igen, dras fel efter ett tag, trots behandling och VARFÖR en liten "olycka", som till exempel att halka till lite, eller en liten överansträngning kan få allt ur spel och göra att jag hamnar på ruta ett igen.

Blev också tal om blodprov igen.
Det kommer, imorgon (tis), att tas vanligt CRP, (sänka), nya sköldkörtelvärden eftersom de varit knasiga tidigare, D-vitamin och B12 prover för att se så mina förhöjda järnvärden orsakas pga grav B12-brist.
Grav B12-brist kan tydligen ge järnvärden som ser likadana ut som vid Hemokromatos, (det jag utreddes för tidigare och som jag INTE hade).
Jag hade B12-brist för många år sedan och åt då B12-tabletter för att rätta till detta, men nu var det måååånga år sedan jag slutade stoppa i mig några B12-tabletter, eller tog några prover på B12, så det kan ju ha sjunkit sen dess.
Det kan även bero på en annan ärftlig blodsjukdom som heter Talassemi som är en typ av blodbrist som uppkommer pga för lite järn.
Den finns som primär och sekundär och i mitt fall är det den sekundära anemin som bör utredas.
Den sekundära anemin som kan vara orsaken i mitt fall är "Funktionell järnbrist" och det betyder att man får en järnbrist trots att blodproverna visar på höga värden. Det uppstår därför att tillgången till järnet i kroppen är reducerat pga järnexporten från järndepåerna förhindras.
Dessutom kan järnvärdet öka ännu mer om en inflammation finns i kroppen samtidigt, (vilket jag har hela tiden men i olika stor mängd).

Enkelt förklarat:
Några lagerlokaler, (järndepåer), fylls på med varor, (järn),.......
Men!, exporten från lagerlokalerna, (järndepåerna) ut till kunderna, (resten av kroppen), fungerar inte som det borde, så tillslut är det ett överskott på varor, (järn), i lagerlokalerna, (järndepåerna), som bara blir liggande, (inte kommer resten av kroppen till användning).
Alltså, tillgången till "lagerlokalens" "varor" blir helt enkelt reducerad på grund av den förhindrade exporten.
Detta blir ju dessutom ännu sämre ifall det om samtidigt finns ett "hinder på transportsträckan", (en inflammation), då det gör exporten ännu mer ineffektiv och "lagerlokalen" därför får ännu mer överskott på "varor" som inte kan skickas ut till "kunderna".

Jag hoppas att jag förklarade det hela på ett bra sätt. Anledningen till att detta är vanligt hos asiater är tydligen för att detta gör att det inte är lika lätt för malariabakterien att få fäste och utvecklas i kroppen, så det fungerar alltså som en försvarsmekanism mot malaria.
Men nu när vi inte längre behöver denna "funktion", eftersom det finns vaccin istället, så blir man istället sjuk av det om man inte ser till att själv kontrollera intaget av järn till kroppen via kost och kosttillskott.
(Fick detta förklarat för mig av en kompis som är sjuksköterska och som själv har det och som är asiat och som precis som jag haft för höga järnvärden och måste vara noga med vad hon stoppar i sig så de inte blir för höga igen).

Nu gäller det bara att se om något av dessa problem är orsaken till att jag har så mycket problem med för höga järnvärden i blodet. Alltså antingen grav B12-brist eller Talassemi av sekundär sort.

D-vitamin brist tror jag inte är så troligt just för närvarande då jag tryckt mig rätt mycket av den sorten. Dock blir jag hemsk i magen av just de tabletterna jag äter nu, så om jag fortfarande har D-vitaminbrist så skulle jag få recept på en annan sort D-vitamintabletter som min mage klarar bättre.

Sen har jag haft min underbara arbetsterapeut här också och vi kom överens om att jag ska få prova på Medicinsk Yoga och att jag ska få ett sjukresekort så att jag, utan problem, kan ta mig till och från yogan utan att för den sakens skull bli sämre.
Detta sa jag dock inte till läkaren på SA sen, då de verkar vara så himla emot att ge sjukresor.
Jag frågade dock läkaren om medicinsk yoga kunde vara bra för mig och att jag blivit tillfrågad av min AF om jag vill prova det, och det var en utmärkt idé tyckte han. Så från och med nästa onsdag, (12/3), kommer jag börja med den här yogan.
Yogan är varje onsdag kl 13:30 och jag kommer nu alltså kunna ta mig dit och hem med taxi via sjukresekortet.
Fem veckor ska jag testa och se om det är något för mig och om det får mig att må bättre.
Jag har aldrig blivit erbjuden sjukresekort förut, annat än från sjukgymnasten på VC, men hann aldrig utnyttja det då husläkaren tyckte att SA skulle ta hand om foten också och de där aldrig har föreslagit sjukresor, så då dog det ut.
Men nu kom det alltså upp på tal igen och blev bestämt att jag ska ha ett sådant, så imorgon när jag ändå ska till VC på morgonen, (sambon skjutsar dit och hem), så ska jag hämta ut det i receptionen, sedan ringa AF nästa vecka på tisdag och se till att det har blivit resor inlagda på kortet också, så jag kan boka in en resa till på onsdagen när jag ska till yogan första gången.

Detta är samma yoga som min goda väninna Jezzz också går på, men vet dock inte om jag hamnar i samma grupp som henne, eller om de har fler grupper. Är det samma är ju det kul också eftersom vi inte träffas så ofta längre nu när vi båda har sådana svårigheter med att gå.

Ska försöka ringa och boka in en tid till husläkaren också och försöka få henne att förstå att mitt problem från höften och länden MÅSTE utredas vidare nu, för detta gör att jag har blivit tvungen att ställa in vårdbesök på andra ställen för att jag inte kunnat ta mig dit. Hoppas på att jag får sjukresor till de ställena också, så att jag kommer vidare, för nu står jag still och vet inte när jag ska boka in besöken heller, eftersom jag inte vet hur jag ska ta mig dit, såvida jag inte kan få det inbokat på en tid så sambon kan åka med och skjutsa mig dit och hem.

Intyg för min ADHD som ska skickas in för att jag ska få mitt körkortstillstånd ska inte vara inne förrän senast i Juli, så där har jag lite tid på mig, tack och lov.
Skulle dock vilja kunna ta mig till SÖS snart så jag kan få en viloortos till vänstra handen också.

Får försöka ringa SÖS och förklara läget och se vad de kan göra åt saken och hoppas på att de som gör ortoserna ger mig sjukresa, för i receptionen är de tydligen väldigt griniga med sådant, har jag hört från min väninna Jezzz som också går där för sina händer.

I vilket fall som helst så måste det börja hända något mer med höften/länden så jag kan få mer behandling och kanske mer hjälpmedel så jag åtminstone kan åka kommunalt på fritiden vid enstaka tillfällen utan att en inflammation blossar upp på en gång.

Börjar bli tröttsamt att sitta hemma hela tiden, iallafall när man känner att man i övrigt har orken att faktiskt göra något annat vissa dagar än att slöa framför datorn, eller på sin höjd leka lite med katterna, inomhus.

I helgen var vi på besök hos Mr Gl och hans fru för en fika, (de gifte sig för inte så länge sedan, utan någon tillställning), och sen bar det hem till oss där vi åt middag ihop och tillbringade resten av kvällen i soffan och babblade om både ditten och datten, samt att grabbarna spelade lite Xbox på slutet och det blev lagom ansträngande och skönt att slippa kryckan hela tiden, för den använder jag ju inte inne om det inte är så att jag verkligen inte kan klara mig utan den.

På söndagen lyckades vi ÄNTLIGEN ta ut Zonic på en promenad och tur var väl det, för sen på kvällen kom snön tillbaka och det verkligen vräkte ner, för att sedan smälta bort under natten till idag.
Men det kändes igår, och lite idag också, att jag gått en promenad utan kryckor och dessutom inte bara på plant underlag som gångvägen, utan in i dungen bland träden.
Så visst har jag ont nu, men det var det värt och det börjar äntligen kännas som om cortisonet börjar ge verkan för "bakslaget" blev dock inte lika hemskt som jag trodde det skulle bli, (håller tummarna för att det inte kommer en jättesmäll senare).
Sen hur länge det håller i sig får vi se.
I vilket fall som helst så kunde vi inte låta bli att ta tillfället i akt när vädret var så bra, även om det inte var sol, och både sambon och jag själv kände att vi var tillräckligt bra för att ta ut honom.
Självklart följde kameran med också!

Kände när vi var ute med Zonic att jag saknat den aktiviteten lääääänge och det är verkligen INTE samma sak när jag måste ha med mig en eller två kryckor och därmed skippa kameran och inte kunna gå med in i skogsdungen när Zonic väl går in där med sambon i andra änden av kopplet. Jag går gärna ändå såklart, men det bästa och härligaste upplevelsen blir utan tvekan när jag kan lämna kryckorna hemma.

Så igår var en väääääldigt bra söndag. Den bästa på länge i just det avseendet och jag vill verkligen att jag får bra hjälp nu så att jag kan göra detta oftare när våren och sommaren väl kommer på riktigt. (Hoppas på en sommar som inte regnar bort såklart).

Nu ser jag ju normalt igen också. Har dock inte kunnat ta mig till optikern igen för att se ut ett andra par bågar, "party"-bågar, så det står fortfarande på "att göra"-listan. Måste försöka ta mig dit snart och förklara läget varför jag inte kommit in tidigare. Förhoppningsvis kanske det har kommit in en vårkollektion att titta på som jag kanske kan hitta ett par snygga bågar ifrån. Hmmm, ska nog gå in och tjuvkika på hemsidan redan nu tror jag.

Nu vet jag iallafall vad som gjorde att de förra blev för starka och det var den ena sorten av sömntablett jag tagit länge. Jag hade slutat med den när jag fick mina nya glasögon, men sedan börjat med dem igen när jag gjorde syntest nr 2, så då blev det ju inte någon skillnad från det tidigare syntestet gällande styrkan. Men nu har jag slutat med dem igen och gått över till en annan sort, (som läkaren på SA dessutom sa var mycket bättre ihop med smärtmedicinerna), så känns glasögonen som jag hämtade ut sist, tillräckliga i styrka, vilket de inte gjorde från början när jag hämtade ut dem.
Så nu har man ju den saken ur världen iallafall OCH jag vet vilken medicin som försämrade min syn, så länge jag använde den.

Nej, nu blev det väldigt mycket på en gång igen. Så jag avslutar bloggen här och får återkomma en annan dag.

Ha det så gott i "blandvädret", kära vänner!


Runt, runt, runt....

HälsaPosted by Kavitha 19 Feb, 2014 16:39:02
Halloj!
Ja, det är precis som det låter. Känns som om allt bara går runt, runt, runt. Kommer inte framåt utan landar bara på ruta ett igen hela tiden.
Kanske man borde lyssna lite mer på sin inre röst ibland, sin intuition?
Ni kommer förstå vad jag menar när ni läst hela blogginlägget.

Så vad har hänt sen sist då?

Har fått mina nya glasögon nu med 25% mindre styrka insatta i ett par likadana glasögon jag haft innan. Och ja, det blev faktiskt ganska bra. Märks att de där 25% fattas, men ändå bra att få vänja in sig i en aningens svagare glas först. Men sen verkade det också som om brytningsfelet var lite ändrat, eller att det inte korrigerades korrekt i de bågarna jag hade valt, och då varken i vardagsbågarna eller "party "-bågarna.

De nya glasögonen kändes också konstiga, tills de anpassat dem så de sitter precis som mina gamla och då, VIPS!, så klarnade allt och det kändes mer än ok,.... det kändes lättande och skönt att se genom dem. smiley
Hade inte alls den känslan med de andra glasögonen, så styrkan kanske inte var fel trots allt, utan att bågen inte passade mig helt enkelt.

De trista i nuläget är dock att många av de andra bågarna jag hade att välja på sist jag skulle välja "party"-bågar inte längre finns kvar och de som finns nu är inte mycket att hänga i julgranen. smiley
Hade jag kommit in med detta tidigare så hade de fortfarande funnits kvar, men jag ville verkligen vara säker på att det var något fel och inte bara att det handlade om otillräcklig invänjning, vilket ju inte var problemet eftersom jag aldrig vande mig. Så nu är frågan vad det finns för lösning ifall jag inte hittar några bågar hos dem som jag gillar att ha som "party"-bågar.? Sätta nya glas i mina gamla bågar, eller få ut receptet och pengarna tillbaka för de bågarna jag vill lämna tillbaka och köpa "party"-bågar någon annanstans, eller kanske att de kan ta in några bågar någon annanstans ifrån om jag hittar några som de inte har, vem vet?

I vilket fall som helst så har jag ju iallafall ETT par glasögon som fungerar som de ska. smiley

Men det där med glasögonen är inte det enda problemet som varit.

När jag skulle dit för att göra den nya synundersökningen så hade jag äntligen börjat känna mig bättre i bäckenet/höften/ländryggen sen jag fick min senaste cortisonspruta. Allt föll dock när jag fick gå i över en kilometer i motionstakt för att SL inte kan behaga att se till att bussarna kommer när de ska, utan de åker flera minuter för tidigt. smiley
Så mycket för tidigt att jag till och med inte hinner byta till en buss som ska gå från andra sidan gatan bara och jag enligt tidtabellen ska ha 5 min på mig att gå över till andra sidan gatan via gångtunneln under vägen.
Jag hann bara gå igenom tunneln och börja gå upp för den lilla backen upp mot busshållplatsen när jag ser bussen åka förbi, och eftersom ingen skulle av vid den busshållplatsen och jag själv inte hunnit dit än och ingen redan stod är, så var det ju inte någon som stod och väntade på bussen, (hade kanske max 50 meter kvar), så då svängde den inte ens in, utan bara dundrade förbi.

Då har jag redan missat den första bussen jag skulle tagit som skulle åkt direkt till centrum, utan några byten, då den bussen var 4 min för tidig.
Och samma sak där, jag är max en halv minut ifrån busshållplatsen, så jag kan alltså se bussen som då redan står inne på hållplatsen och har släppt av och på resenärer, innan den sedan rullar ut och åker därifrån. Så det hade inte hjälpt att springa ner för backen även om jag hade kunnat, jag hade missat den ändå, och alltså med 3,5 min, inte bara en halv minut.
Men jag släppte det fort och bestämde mig för att inte bli irriterad, jag hade ju min backup-plan, trodde jag,......INTE!

Så jag får som sagt gå i motionsfart till centrum, vilken min kropp INTE var i skick att göra, då jag redan fått ont av den lilla biten jag redan åkt buss och faktiskt också skyndat mig så gott jag kunnat över till andra sidan vägen för att ta nästa buss, som jag då också, ändå missar.
Hela resan har alltså tagit mig 45, från dörr till dörr, för att bussarna åker för tidigt. Min plan var att vara där en halvtimme innan för att kunna köpa mig ett mellanmål och stoppa i mig i lugn och ro innan synundersökningen, men istället stapplar jag in där med jordens smärtor och hunger, men håller god min, det är ju inte deras fel.

Trist nog, så verkade detta trigga igång någon inflammation som jag började känna av redan i torsdags, (gjorde synundersökningen torsdagen innan), och när det var dags för ultraljudet på hjärtat i fredags, (alltså INTE EKG som jag skrivit tidigare, jag hade inte tittat tillräckligt noga på pappret), så var alltså skadan redan skedd.
Så fredagens åkande, trots en bit med bil, orsakade en inflammation som gjorde att jag inte kunde gå alls på kvällen sen och fick vara sängliggande hela lördagen med feber fast jag stoppat i mig de feber och inflammationsnedsättande tabletterna jag äter dagligen och som jag borde ha haft som mest verkan av när jag tog tempen som visade en feber på 38,2.

Så ja, AllaHjärtansDag blev sådär. Men de var trevligt att få träffa mamma iallafall, som var snäll nog att följa med mig till sjukhuset den dagen. Vi strosade en stund på Åhlens efter läkarbesöket, även om jag kände att jag började få lite mer ont, men tänkte att det avhjälps kanske lite när vi tar en fika sen, men så ringde sambon som inte alls mådde bra och ville hem, så jag fick tacka för sällskapet och för min Alla-hjärtans-dag-present hon gav mig och börja åka mot Gullmarsplan för att där bli upphämtad av sambon istället.
Vi åkte förbi och hämtade upp lite god middag från en bra restaurang här på hemorten och avnjöt den så gott det gick här hemma, medan jag kände hur jag bara mådde sämre och sämre och det vänstra låret, ljumsken och höften svullnade mer och mer.

Jag brukar känna av via min intuition när jag egentligen bör stanna hemma, och både den dagen jag skulle göra synundersökning och den dagen jag skulle göra ultraljudet på hjärtat, så sa något mig att jag inte borde åka. Ibland har man dock inget annat val än att åka ändå och då skiter det sig oftast på ett eller annat sätt, vilket det även gjorde båda gångerna.
Men jag ville träffa min mamma i fredags och dessutom få ultraljudet överstökat en gång för alla, och synundersökningen var tvunget att göras den dagen det gjordes så att det skulle gå på garantin att få nya glasögon gratis.

Men ja, det är som om att allt går fel för att det inte är meningen att man ska ta sig iväg, inte då man har planerat det iallafall.
Båda gångerna blev det att jag inte åkte den buss jag tänkt från början. Till centrum för att bussen för för tidig och till stan för att jag själv inte kom iväg i tid.
Detta gör att jag inte kan låta bli att undra......, varför blir det såhär varje gång jag hör rösten i mitt huvud säga: Avboka, boka om, ställ in dina planer, du bör inte gå någonstans idag, stanna hemma.
Kan inte tänka annat än att det har en högre mening än att det bara är dumma tankar för att man känner sig lite för trött och orkeslös.
Hade jag hunnit med rätt bussar, vad hade hänt då?, något ännu värre?
Är det därför jag blir "förhindrad" att hinna med "rätt" bussar eller annat de dagar när jag fått känslan innan jag ska iväg att jag inte bör åka/gå iväg hemifrån?
Det behöver inte ens handla om det, att åka/gå iväg hemifrån, det kan handla om att inte göra en viss sak här hemma, men som jag gör ändå och så blir det knasigt på något vis i form av att jag råkar ha sönder något eller får ont för att jag klantar mig.

Nu sitter jag i vilket fall som helst här framför datorn och det är redan onsdag, men inflammationen ligger och gör sig påmind fortfarande då och då.
Jag trodde jag var bättre i måndags, men tydligen inte tillräckligt, för det räckte att jag la för mycket tyngd på vänstra benet en kort stund bara, för att trigga igång det hela igen och åter igen få bosätta mig i sängen på kvällen med en svullen fot0 också.
Detta bara för att jag en kort stund stod på enbart det vänstra benet.
Men hur ska man annars kunna kliva över kanten på badkaret när man ska ta en dusch?

Dumt nog satte jag mig inte på min badkarsbänk och tog mig i badkaret den vägen istället, men jag trodde å andra sidan inte att det skulle ge en sådan stor reaktion av att stå en så kort stund på bara vänstra benet, heller. Men när jag suttit i badkaret en stund, på min bänk som jag fått som hjälpmedel, med vattnet rinnandes över mig så kände jag tillslut att foten kändes lite bortdomnad och svullen, så jag tittade ner på den och såg att, visst var den det, och sambon bekräftade det också efter att jag bad honom se om jag hade rätt.

Så vad händer nu?
Ja, jag ska tillbaka till smärtläkaren i Globen nästa vecka och så får vi se vad han har att säga, men det borde göras något mer nu för att se vad som orsakar det hela.
Är ju inte meningen att jag ska kunna bli så här dålig bara av att ha åkt lite buss, fått gå lite fort en sträcka som inte är lång alls för andra iallafall, för att hinna till ett inbokat besök och sedan bli sämre igen för att jag försökt kliva i mitt badkar när jag ska duscha.
Röntgen nästa är iallafall min åsikt. Fick ju cortisonspruta på det stället som berör de nerver som strular mest, och uppenbarligen hjälpte det inte den här gången heller, även om problemet nu kanske kom tillbaka fortare än beräknat pga den där ofrivilliga motionspromenaden jag fick göra.
Men fortfarande, detta ska inte kunna göra att jag blir såhär dålig och att jag använde kryckor över helgen efter den ofrivilliga motionspromenaden fördröjde ju bara problemet, istället för att det sakta gick åt rätt håll igen, vilket jag hade hoppats på, men fick det ordentliga bakslaget en vecka senare bara.

Vore ju skönt att slippa operation, men om det är det enda som hjälper så får det väl bli så.
Men hellre att det går att avhjälpa tillräckligt med hjälpmedel istället.

Men sen den stora frågan: Har jag något mer än bara Fibro?
Många av mina symptom liknar tyvärr de besvär min goda väninna Jezzz har och hon har blivit diagnostiserad med EDS för inte så länge sedan.
Funderingarna är många, men viktigast är att få svar.

Är trött på att inte kunna ta mig någonstans utan att det ska få så här förödande konsekvenser. Räcker med att jag redan måste tänka efter hur mycket jag skulle ORKA göra på en dag och vilken dag jag skulle vara tillräckligt pigg för att göra vissa saker, men nu måste jag även tänka på VAD jag kan och inte kan göra för att inte bli sängliggande, oavsett om jag känner mig pigg eller inte. smiley

Men just för tillfället så går tankarna trots allt till mina kusiner som igår miste sin mor.
Så ja, det där med att allt går runt, runt, runt och man hamnar på ruta ett igen, det tar aldrig slut känns det som.
Dags för en ny begravning alltså, men å andra sidan,......det finns nog en högre mening med allt som händer och lyssnar man inte på sin intuition får man ibland skylla sig själv, samtidigt som andra saker kan kännas lättare om det får en högre mening, som i det här fallet, då någon lämnat jordelivet.

Med dessa ord avslutar jag bloggen för denna gången.

Ha det gott, kära vänner, och ta hand om er och varandra, för tiden vi har tillsammans är väldigt värdefull!

Nytt försök med cortisonspruta.

HälsaPosted by Kavitha 23 Jan, 2014 14:14:27
Hallå kära vänner!

Som ni säkert har förstått så har det som vanligt hänt en del sen sist.

Sist hade jag ju fått cortisonsprutor i länden vid svanskotan och det vet ni ju redan från föregående inlägg hur det påverkade min kropp.
Jag hade också fått mina nya glasögon och hur det påverkat mig kan ni läsa om längre ner i den här texten. Kan ju avslöja att det inte blev så bra som jag hade hoppats på. smiley

Nu är det nytt år och tyvärr har den rätta effekten av dessa sprutor bara gett effekt på högra sidan. smiley (Den sämre känseln på hela högra sidan är INTE farlig och är den effekten ha ville få även på vänstra sidan av kroppen.)

Under hela jul och nyår hade jag, efter att ha gjort stretchövningar och sedan även försökt mig på lite övningar för att stärka musklerna, en inflammation på vänster sida som började ge sig först för några dagar sedan bara.

Var tillbaka och för att utreda detta vidare och jag fick en ny spruta, men bara på vänstra sidan. Om detta inte heller gör mig bättre, då blir det att utreda på andra sätt också.

Den nya medicinen fungerar dock fortfarande bra, men blev tillsagd vid senaste besöket, (då jag fick sprutan på vänstra sidan), att jag ska lägga till Alvedonen igen, men att det räcker med 2st på morgonen och 2st på kvällen.
Ska även göra mina övningar igen, men om jag märker att jag börjar svullna någonstans och bli öm och varm där, så ska jag sluta direkt och vila kroppen tills det känns ok igen.
Så gjorde jag INTE sist och det stjälpte med än hjälpte, uppenbarligen, och vilket läkaren inte alls tyckte var konstigt.
Så ibland gäller inte regeln:
"Det gör ont i början, men då är det bara att fortsätta så blir det bättre allt eftersom".
Så nu blir det som sagt att verkligen lyssna på kroppens signaler och så fort det börjar gå åt fel håll så är det uppehåll i övningarna. Samma sak ska även gälla vanliga saker jag gör som kan trigga igång en inflammation, sa läkaren.

Nu kommer det bli väldigt lugnt med läkarbesök framöver då min sjukgymnast på SA går på mammaledighet då hon är gravid. Så under denna tiden är det bara återbesök hos läkaren där som gäller.

De andra läkarbesöken jag har kvar att gå på är ju några stycken, men jag ska hålla ner det till max 2 per vecka och helst bara 1 per vecka så jag kan göra annat också som innebär fritidsaktiviteter istället.

Hoppas på att färre läkarbesök per vecka och ibland kanske inte ett enda, kommer resultera i att jag slipper "gå in i väggen" och dra på mig en så långdragen och aggressiv inflammation en gång till och då kanske jag blir av med mina problem för en längre tid och bara behöver en spruta först i sommar eller början på hösten.

Fick strikta order att ta det lugnt nu de närmsta dagarna och inte göra övningar eller gå ut och gå i affärer eller på promenader. Ska på 30-års fest i helgen, så det där med att ta danssteg är ju helt uteslutet, så jag kommer att bänka mig i en soffa och bara röra på mig när kroppen säger till att jag måste det. Lagom är bäst, så är det bara och det är något man verkligen måste ta på allvar när man är sjuk på det sättet jag är sjuk, för om man hamnar ur balans så gör det bara allting värre. Så med andra ord, inte för mycket av något, men inte heller för lite och det som är lagom för mig kan verka vara som ingenting för en som är frisk.

Med det vill jag bara säga att om det verkar som om jag inte gör något för att bli bättre så är det inte så, utan det är att jag har en extremt sämre grund att bygga på och då måste man ta det löjligt försiktigt så man inte raserar det lilla man faktiskt lyckats bygga upp, så som det blev när jag var envis med mina övningar förra gången. Detta gjorde att julen kändes jättetråkig, (hälsomässigt alltså). Jag hade ont och blev mer invalid än jag någonsin varit tidigare. Dock gjorde min sambo allt för att jag inte skulle bli för deppig under julen och det är jag enormt tacksam över.
Detta gjorde att jag trots allt kunde känna lite glädje trots smärtorna och till och med prova på det nya objektivet jag och sambon fick i julklapp av mamma och hennes sambo, på en gång. Blev inte så många bilder, men lite på syrrans vackra julgran medan vi var där.
Nyår blev bra, trots lite brist på ork, men det var trevligt att ha folk här och fira ihop med dem.

På allt detta så märkte jag dock att mina nya glasögon inte satt bra och att styrkan känns för stark och detta har gjort att jag fått biverkningarna yrsel, illamående och spända käkar som leder till ljus och ljudkänslighet.
Sitter nu därför med mina gamla glasögon igen, men märker ju att dessa är snäppet för dåliga, men de nya blir för bra i styrka och dessutom trycker skalmarna på punkter bakom öronen som triggar igång spänningarna i käklederna då skalmarna på de nya är längre än på de gamla.

Så vad har jag nu kvar att göra?

* Boka in en ny tid till optikern. Man har 3 månader på sig att gå tillbaka och få nya glasögon gjorda osv om ögonen trots denna långa invänjningstid inte ha vant sig vid den nya styrkan på glasen eller om något annat gör att det inte fungerar att ha de nya glasögonen.

* Boka en ny tid hos läkaren på psykiatrin för att få intyg på att min Concerta-medicinering fungerar då Transportstyrelsen vill ha det för att kunna göra en slutgiltig bedömning om jag ska få något körkortstillstånd eller inte.

* Boka in rutinkontroll på psykiatrin. Bara kontroll att Concertan inte ger några biverkningar som inte är bra att få. De kollar vikt och blodtryck bara.
* Försöka göra mitt vilo-EKG som nu är ombokat till 14:e februari och som jag fått skjuta upp flera gånger redan pga inflammationen i höft, bäcken inte försvunnit än. Där ska jag ligga på vänstra sidan i 40 minuter på en brits och det har jag inte klarat ännu då jag till och med har svårt att ligga på den sidan i min egen säng och dessutom knappt kunnat ta mig någonstans på egen hand heller utan att ha förvärrat inflammationen.

* Göra mitt "stresstest". Alltså ett EKG när man är aktiv, dvs när man antingen joggar på löpband eller cyklar på motionscykel. Detta får bli av när jag är tillräckligt bra i höfterna/bäckenet.

* Göra en ny dagsortos nere på VC. (Tid inbokad redan, så jag ska dit nu på måndag).

* Boka en ny tid hos arbetsterapeuterna på SÖS för att få en vilo-ortos till vänsterhanden också att ha nattetid.

*Boka tid hos min specialistgynekolog för cellprov. (Får ju kallelse från MVC, men går inte dit på drop-in tid eftersom jag har min Vestibulit som strular till det och jag behöver en som kan hantera en patient som har det).

* Boka tid till min vanliga husläkare för att kolla olika saker som strulat förut som tex D-vitamin och Järn, och de på SA vill även att jag ska få mina sköldkörtelvärden kollade ännu en gång då de också strulat tidigare och då var ett av testerna normalt och det andra onormalt och då beslutade man att det som var onormalt antagligen var något tillfälligt, men jag själv är inte så säker på att det är så, utan att det snarare är tvärtom.
D-vitamin vill jag se så att de inte sjunkit igen då det gör att man får försämrat immunförsvar och blir trött.
Sen järnvärdena vill jag åter igen kolla då jag inte gjort det på länge och jag uppenbarligen haft strul med det i många, många år och en vän till mig som är sjuksköterska sa att hon själv har problem med det och att jag borde kolla upp det. Det är INTE Hemokromatos som hon menade, utan en annan genetisk sjukdom som också påverkar järnvärdena negativt och som är vanlig på oss asiater och som även det ger enorm trötthet och gör att kroppen lagrar järn i olika organ och gör så att man måste akta sig för att stoppa i sig extra järn, precis om med Hemokromatos.

* Boka tid till hudläkaren för uppföljning och förklara varför jag inte ringde och bokade in en tid till henne i höstas. (Var ju pga olyckan på Kålmorden).

Ja, jag tror att jag har fått med allt nu och som ni ser så är det endel läkarbesök jag har att planera in, men som sagt, MAX 2st på en och samma vecka, helst bara 1 per vecka så vida det inte rör sig om hembesök från arbetsterapeuten på VC. Så detta kommer ta hela våren, men jag får självklart prioritera vilka läkarbesök som måste göras först, som tid till optikern innan 3-månadersgarantin går ut, besök för att få intyg till transportstyrelsen tex, osv osv.

Trots allt detta lidande föregående år som gjorde att jag varit mer invalid än någonsin från augusti fram till nu, så ser jag positivt på framtiden nu. Jag har bra läkare nu, bättre smärtlindring och vet att balansen mellan att göra och inte göra saker är enormt viktig så att det inte börjar tippa över åt det ena eller andra hållet och att det är bättre att inte göra för mycket än att göra för lite, för det är svårt att stoppa en ond spiral när den väl satt igång än att förebygga att den ens börjar då min sjuka kropp INTE går att bygga upp på vanligt sätt.

Nu blir det som sagt lugnare och mer tid till fritidssysslor. Har redan börjat bygga en fotosida ihop med min älskling.
http://kavithapictures.se/
Kika in där om ni vill, men den är långt ifrån färdig, så vissa saker går inte att trycka på och vissa album finns inte ens ännu. Så den är verkligen under uppbyggnad, så ni inte förväntar er för mycket.

Även denna sida är ju lite förnyad som ni säkert sett. smiley

Med den avslutar jag bloggen för denna gången och hoppas på att festen på lördag blir rolig och att jag mår bra och kan har roligt, även om jag ofrivilligt måste vara en soffpotatis på festen. smiley

Ha det gott i vintervädret, kära vänner!


Allt är relativt.

HälsaPosted by Kavitha 06 Dec, 2013 14:44:28
Då var det dags att titta in här igen och ja, allt är relativt.

Vissa saker är bättre än sist och andra saker sämre.
Men vi tar väl allt från början va? smiley

Besöket på Fotomässan fick tyvärr göras i rullstol. smiley
Fick en "realitycheck" när bedövningen från blockaderna slutat verka och fick inse mig besegrad. Förutom att jag inte fick någon kudde att sitta på i rullstolen och att nerverna fick totalt fnatt och gjorde mig iskall från höften och ner, så var besöket rätt ok ändå. Blev lite smått irriterad på att föreläsningsscenerna var så svåra att hitta i år att vi missade alla föreläsningar vi hade planerat att gå på och hamnade på en föreläsning som vi inte alls hade tänkt gå på, även om den var väldigt intressant. Den ena scenen som var utplacerad på "kartan" och stod att den skulle vara i samma hall/lokal som de andra var inte alls där, utan på ett annat ställe som vi senare hittade av misstag. *grrrrrrrrr* smiley Så dåligt beskrivet och skyltat var det och det var tydligen inte bara vi som inte hade hittat just till den scenen.

Inne på mässan hittade mamma och hennes sambo oss nästan precis när vi hade kommit dit och de hade också trott att den scenen självklart fanns inne i lokalen och inte utanför i ett rum på andra sidan caféet.
Vi babblade en stund och sen gick vi åt varsitt håll för att senare hitta varandra igen och babbla en liten stund till innan de begav sig hemåt och jag, sambon, Jezzz och Tjatj fortsatte "rulla runt" på mässan. Jezzz satt också i rullstol, men hon hade det lite bättre än mig för hennes var lånad från vårdcentralen här hemma, så hon hade en skön kudde att sitta på, men jag hade dock fördelen att kunna styra min själv och det hade inte hon. Jag blev faktiskt förvånad över hur lätt det var att styra en rullstol för jag hade fått för mig att det skulle vara jättesvårt att klura ut hur man ska få till det när man ska svänga åt olika håll, så det var ju en lättnad. smiley Det fanns massor att titta på och olika stationer där man kunde stanna till och få lära sig lite olika saker i form av enkla och snabba snabbkurser.
Allt som allt så blev det bra betyg det här året också och det var kul med sällskapet också. smiley

Den nya värkmedicinen, Arcoxia, fungerar utmärkt och jag har inte behövt ta en enda Alvedon sen jag började med den och jag fick inte heller de där biverkningarna som kunde göra att man måste sluta med den. smiley
Så det är bara att fortsätta äta den och njuta av att ha fått bort en hel del värk. Tyvärr hjälpte den INTE mot bäckensmärtorna. smiley, men det är ju bra att Fibrovärken har lättat åtminstone, även om jag såklart är lite besviken att det inte hjälpte mot all värk.
Därför fick jag veckan efter mässan dra ner på mina läkarbesök och bokade om många av dem.
Bokade om både arbetsterapeut, sjukgymnasten på SA och besöket hos sjuksköterskan på psykiatrin, (rutinkontroll bara för att jag äter Concerta).
Så då blev det bara ögonbottenfotografering och ett hembesök av arbetsterapeuten jag har på VC.
Ögonbottenfotograferingen visade INGA FÖRÄNDRINGAR och det innebär att jag nu kan skicka in alla pappren om körtkortstillstånd utan att behöva oroa mig. smiley
Hembesöket gällde stolen jag fått och som skulle ställas in rätt, men hon förstod att jag har svårt att provsitta den just nu med tanke på bäckensmärtorna, så ett nytt hembesök blir av igen i Januari så får vi se om jag har kunnat testa den mer tills dess med de nya inställningarna.

Sen var det dags för helg och lördagen spenderades med att åka iväg till djurbutiken och göra lite "Kattens dag" kap då det firades den helgen. Sen blev det middag och en lugn kväll i soffan ihop med sambon och goa vännen Zesbne. Söndagen, ja då blev det en tur med kamerorna här i området bara och jag fick några riktigt bra bilder på vinterfåglarna. smiley
Först fick Zonic följa med, men sen så sprang hunden som en av våra grannar passar då och då, fram till Zonic och småskällde och ville leka med honom och då blev han lite rädd. Sen några minuter senare så kom världens vindpust och han såg ut som om han skulle lyfta från marken och så fort det slutade blåsa igen, ja då satte han full fart hemåt och ville INTE vara ute mer. Så tyvärr fick jag inga bra bilder på honom den dagen, ute i det härliga och soliga, men blåsiga vädret. smiley
Får hoppas att det blir en lika vacker och vit vinter som förra året och att jag kan få några fina vinterbilder på honom istället. *hoppas, hoppas*.

Efter den turen så blev det en tur ner till centrum för att inhandla middag och den avnjöt vi ihop med Mr Gl. Han tjej skulle egentligen också varit med, men hade andra planer så hon var tvungen att åka vidare efter vi hade handlat färdigt i centrum för vi skulle ha träffats på lördagen från början, men så hade det blivit dubbelbokning och i sista stund så avbokades de första planerna, men då hade vi redan bokat om middagen med Mr Gl och hans tjej till söndagen istället. Ja det blev lite knasigt helt enkelt. Men vi bestämde att försöka ses snart igen, alla fyra.

I måndags fick jag en ny ortos gjord, (en ny, likadan som den jag har tappat bort tidigare), nere på VC. Dock tror jag att jag hade stl small på den första och trodde att det var det jag hade fått nu med, men så kändes den inte riktigt likadan och så tittade jag på lappen och då står det medium. Jag ligger på gränsen mellan small och medium, så jag kan egentligen ha båda, men måste säga att den jag hade som var i stl small satt snäppet bättre, så jag ska ta upp det med arbetsterapeuten nästa vecka.

Sen blev det att bara ta det lugn och istället för att åka till sjukgymnasten i Globen i onsdags så fick jag en telefontid med henne istället, så hon ringde mig på den tiden jag skulle varit där. Vi pratade en stund och jag berättade hur det gått efter blockaderna och jag frågade lite frågor då det ju inte har hjälpt så mycket som jag hade hoppats på och jag dessutom märkt nya symptom sen dess.
Jag ska fortsätta med övningarna jag fått av henne och så ska vi titta närmare på saken när jag ska dit på måndag 9:e december. Har jag inte märkt någon mer förbättring trots att jag fortsatt med övningarna så blir det väl SI-bälte och en magnetröntgen som gäller. Kan ju knappt åka buss längre utan att få förbannat ont och känna det som om jag hamnat på ruta ett igen. smiley
Därför har jag inte heller kunnat skippa kryckorna helt ännu, så igår, (Torsdag), då jag skulle till SÖS handkirurg och sedan vidare till Farsta för att leta present till syrran som vi ska till på söndag på födelsedagsfirande, (hon fyllde år igår), ja då fick kryckorna tyvärr följa med på resan.
Sambon kunde tack och lov skjutsa mig till SÖS där jag mötte upp mamma, men sen fick hon hjälpa mig när vi skulle vidare till Farsta och går runt där.

Så ja, hur gick besöket på SÖS då?
Jo, hör och häpna så gick det faktiskt helt ok! smiley
Personalen på avdelningen hade en helt annan inställning nu och det tjoades och skämtades med både patienter och personalen emellan, så stämningen var totalt annorlunda mot sist. Läkaren var väl lite väl trist, men han tjafsade inte iallafall och skickade dessutom en remiss till arbetsterapeuten direkt så jag kunde bara gå ut igen och vänta på att få komma in i nästa rum där de omgående gjorde en nattortos till mig som ska hjälpa mig att inte förstöra mina händer i onödan då jag kniper ihop dem på nätterna i sömnen.
Har nu provat den natten till idag och det var..........SÅÅÅÅÅÅÅÅ BRAAAAA!!! smileyJag är ENORMT nöjd och det var jätteskönt att vakna med en hand som var avslappnad och utvilad istället för värkande och svullen. smiley
Jag fick telefonnumret till arbetsterapeuten som gjorde ortosen inne på SÖS och jag ska ringa dit och säga hur det gått, och om det har gått bra och jag är nöjd, (vilket jag är hittills), så blir det att göra en ortos till den vänstra handen också. smiley
Trodde att jag skulle avsky att ha den på mig hela natten, men det har inte känt såhär bra med någon av de tidigare ortoserna jag har försökt använda på natten och den här ville jag knappt ta av mig när det var dags att gå upp. Detta blev alltså full pott och det känns såååå bra.
Denna så kallade vilo-ortos ska jag även använda när jag ser på tv, då jag märker att jag även då har en förmåga att börja knyta nävarna, antagligen när jag börjar spänna mig i andra delar av kroppen för att jag har ont.

Hoppas även att det ska hjälpa mig med att inte bli för spänd i nacken också, då spänningarna sprider sig om man ligger och knyter ihop nävarna omedvetet hela nätterna och vid andra tillfällen då jag inte använder dem utan bara har dem vilande i knät.
Ett exempel på hur mycket och hårt jag knyter nävarna omedvetet fick tyvärr min sambo erfara när vi satt och tittade på tv i onsdags. Satt och höll honom i handen och när programmet var slut, (Alla är fotografer på Svt1), och vi skulle släppa taget för att hjälpas åt att duka ut fikat vi haft till programmet, ja då hade jag omedvetet försökt att knyta min näve fast jag höll sambon i handen, så det var som om vi skulle ha klistrats ihop, så hårt hade jag hållit och omedvetet tryckt ihop hans hand mer och mer. Han hade röda märken mellan sina fingrar, där jag haft mina, och hade såklart jätteont efteråt. smiley Det hade jag med, men ingen av oss kände det förrän vi släppt taget för antagligen hade bådas händer mer eller mindre domnat bort en aning pga att jag höll så hårt. Kändes ungefär som att försöka öppna en trädörr som har svällt fast mot dörrkarmen.

Nu slipper vi dock detta fenomen i fortsättningen, då jag kommer att "mörbulta" mina ortoser istället för min sambos händer. Förhoppningsvis kanske ortoserna gör att kroppen slutar att försöka "kämpa emot" och därmed kanske jag kan bli av med min dumma "ovana" och slippa fortsatta senskideinflammationer i händerna och att "bubblan" i högra tummen kan vara kvar utan att göra allt värre igen.

Igår hade vi även en god vän på middag och det blev ett härligt, roligt och trevligt återseende. Vi har inte setts på jättelänge, men så igår blev det av trots allt och trots att jag var trött efter besöket på SÖS och shoppningrundan i Farsta, så blev kvällen bättre än väntat.

Idag är jag dock rätt mör, men det är inte så konstigt med tanke på gårdagens låååånga dag. Så idag har jag varit rätt stilla och snart blir det nog en eftermiddagslur så jag är pigg till det är dags för Idolfinalen ikväll.
Imorgon blir det att bara slappa ihop med sambon och vila upp sig till på söndag då det som sagt är födelsedagsfirande hos syrran.

I övrigt hoppas jag bara på att kunna få mer hjälp med bäckensmärtorna på måndag, så kanske jag slipper använda kryckorna som "stödhjul" i vinter för att jag känner mig så instabil och därför spänner mig i onödan och därmed ökar risken för att halka omkull och göra det hela ännu värre.

Nä, nu somnar jag snart här framför datorn, så jag avslutar här nu och så uppdaterar jag igen nästa vecka, helt enkelt.

Ha det gott i snöyran, kära vänner!


Bästa veckan på länge! :-)

HälsaPosted by Kavitha 22 Nov, 2013 15:53:31
Den här veckan har gått precis så bra som jag vill, hittills, förutom en mindre sak.

Min sambo var hos läkaren på psyk för att få intyg att ha nu när han ska söka sjukersättning på halvtid. Läkaren har varit jättebra tidigare och varit väldigt omtyckt, men det hela har vänt. Han är helt bestämd på att min sambo har en diagnos varken han själv eller jag anser stämmer då hans medicinering inte hjälper längre, men han får varken byta medicin ELLER bli utredd för något annat av den här läkaren.
Nästa vecka blir det allt att be om en second opinion på det hela från den läkaren jag själv har på psyk. Jag tycker nämligen att det är meningslöst att han ska fortsätta ta en maxdos av mediciner som ändå inte verkar ha någon, eller enbart en vääääääldigt liten, verkan längre.
Det som verkar ha mest verkan är koffeinet från hans morgonkaffe och INTE medicinerna och det enda som har samma verkan som koffein, (samt nikotin) är Concerta.
Enkel mattematik tycker jag själv OCH det borde denna läkaren också kunna räkna ut med tanke på att det var han själv som föreläste om ADHD/ADD-mediciner på ADHD/ADD-kursen för anhöriga till ADHD/ADD-patienter. (Vi patienter var också med på kursen såklart).
Så det hela verkar tyvärr handla om prestige och förnekande om att han faktiskt kan ha satt helt fel diagnos.
smiley
Detta hoppas jag som sagt kunna bli sett på från en ny vinkel av läkaren jag själv har för min ADD. Så det är bara att skippa den där läkaren han var hos nu sist. Den läkaren stängde bara dövörat till när jag började prata för att mer förklara situationen och avbröt bara med att ställa en ny fråga till min sambo.
Öhhhh, hallå!, vi är SAAAAAMBOS! Det innebär INTE att hans psykiska ohälsa inte berör mig, för det gör det i allra högsta grad!
Och när jag senare flikade in frågan: Finns det inga andra mediciner man kan pröva då?
Då blev svaret bara ett rakt: Nej! Det är psykologkontakt antingen genom enskild behandling eller gruppbehandling som gäller nu och att medicineringen inte verkar fungera längre tror jag beror på omständigheterna runt omkring.
Med andra ord så tycker han inte att jag borde suttit med överhuvudtaget OCH han kommer ALDRIG erkänna att han antagligen satt helt fel diagnos.
Dött lopp, helt enkelt och då är det bara att gå vidare och se om någon annan är villig att titta med nya ögon på saken.

Så, nu var det slutgnällt för den här veckan! smiley

Jag avbokade besöket hos sjukgymnasten på VC och tackade henne för det hon hunnit göra för mig efter att ha förklarat att husläkaren tyckte att detta var en bättre lösning. Hon lät nervös i början, men jag tror att det var för att jag sagt till de som tog emot samtalet att jag ville prata personligen med henne om min avbokning så jag vill att hon ringer upp mig. När hon sedan ringde upp mig och förstod läget och jag tackade henne så lät hon väldigt glad och lättad och sa att jag var varmt välkommen tillbaka när som helst till henne igen om jag behöver hjälp med något annat i framtiden. smiley

Sen var det ju besöket hos husläkaren.
Nya blodprover, urinprov och EKG. Febern kunde hon inte förklara, men när man haft det länge så skickas man ofta vidare för arbetsprov och ultraljud av hjärtat. Gjorde EKG på VC som inte visade något och blodtrycket ligger bra.
Arbetsprov är när man får cykla på en sån där motionscykel medan de gör EKG samtidigt.
Tiden för det måste jag dock ändra på då det är tidigt på morgonen på lucia, av alla dagar och den dessutom infaller på en fredag. Så fredagen den 13:e december rimmar inte så bra.
Detta är som sagt BARA för att UTESLUTA andra saker och INTE för att det är något fel.
Jag som adopterad känner dock att det är skönt att få reda på ifall något skulle råka vara fel, då jag egentligen inte kan säga att jag INTE har vissa genetiska sjukdomar, för det vet jag ju inte.

Remissen till Sabbatsbergs handkirurgi förstod hon inte varför den inte kommit in ännu, men tyckte att jag ändå borde gå till SÖS och se vad läkaren där säger om ultraljudet nu när det faktiskt klart och tydligt visade på vad som är fel med tummen. Dock borde jag ta med mig min sambo eller tex mamma, sa hon, så att jag INTE går dit helt själv eftersom jag blivit så dåligt bemött när jag varit där, och hoppas på att den här läkaren inte är lika hemsk som de andra har varit.

Alla papper för att kunna söka om körkortstillstånd fylldes även i också. Ska dock på en ny ögonbottenfotografering nästa vecka, så när det är avklarat kan jag skicka in min ansökan, så får vi se ifall de vill ha intyg från min läkare på psyk för min ADD också, men allt är i ifyllt gällande min diabetes.

Röntgen av bäcken och höfter skulle jag ta med läkaren på Stay Active, vilket jag även gjorde igår när jag var där för mina smärtblockader. Han sa att om denna behandling, ihop med övningarna jag fått av sjukgymnasten där, inte verkar hjälpa, då först är det dags att röntga, för man gör ingen operation ifall smärtorna kan avhjälpas med annan behandling än operation. Så nu hoppas vi att detta räcker.
Helt klart är det ju något som har hänt i fallet, då det var vänstra höften som slog i marken när jag landade, men inga ingrepp görs ifall det bara blivit en spricka i bäckenet eller så, (precis som med brutna revben) och är det så har det läkt redan. Är det dock frågan om diskbråck, vilket alla symptom tyder på, då opereras det enbart ifall annan behandling inte är tillräcklig eller om tillståndet förvärras och det vet vi ju inte förrän om åtminstone några månader.

Smärtblockaderna runt svanskotan var ju en helt ny upplevelse.
Inte så roligt med ett finger i rumpan, men det är det enda sättet att känna vart sprutorna ska sättas och om svanskotan verkar vara bruten, vilket den inte var, (eller ja, inte längre i så fall), för det gjorde inte ont när han vickade på den, men ligamenten, senorna och musklerna vid sidan om svanskotan, (på båda sidor, men mest vänstra), de smärtade när han kände på dem, även detta "inifrån" så att säga. Sen en spruta på vardera sida om svanskotan och vips!, så släppte en hel del spänningar jag haft från olyckan fram till nu smileyoch helt plötsligt var det inte alls konstigt att jag haft så ont så fort urinblåsan börjat fyllas på, den kan ju knappt ha fått plats längre för att musklerna var så spända runt om.
Spänd i skinkorna nu?, ja det kan man lugn säga så det där med att gå i trappor går lååååååångsamt, men det kan jag leva med tills det släpper om någon vecka eller så. smiley
Om dessa blockader hjälper lika bra som de jag fick i nacken sist, ja då borde jag kunna se till att tillståndet åtminstone inte förvärras genom att göra mina övningar och få fortsatta blockader där, samt att INTE överanstränga mig, utan fortfarande tänka efter på hur mycket aktivitet jag gör varje dag så jag inte startar en ny ond inflammation.
Det är ju lätt att "ryckas med och få glädjerus" när man får smärtlindring och då inte tänker sig för utan "passar på" att göra allt det där man inte hunnit med eller ens klarat av innan under en så lång tid, och tack vare det sabbar behandlingen.
Jag har knappt klarat av att göra några övningar alls, (eller andra kroppsliga aktiviteter heller för den delen, som städning osv här hemma), pga den ökade värken efter olyckan och har jag känt mig sååååå dålig som patient, (och sambo) för det, smiley men nu har jag insett att allt inte berott enbart på mig själv, utan mycket pga på tok för lite smärtlindring efter olyckan och då tar orken slut på nolltid och kroppen får jobba "övertid" hela tiden och det orkar man inte hur länge som helst, utan man "går in i väggen" och det är där jag tror febern har varit kroppens försök till att varna mig om att den börjar bli utmattad, men sen har jag, trots det, fortsatt i samma takt och med samma icke tillräckliga smärtmedicinering, så igår låg den totala "kraschen" bara runt hörnet. Hade jag inte haft tiden till läkaren på SA igår, då hade jag varit i stort sett sängliggandes nu och skulle definitivt behöva rullas runt i rullstol på mässan imorgon.
När vi satt i väntrummet och väntade på läkaren svor jag om och om igen, (inombords för mig själv), över att jag lämnade kryckorna hemma.
(Jag inbillade mig naivt nog att värken i höften och bäckenet sedan olyckan bara var en sträckning som skulle gå över efter några veckor
smiley, men nu har det gått nästan fyra månader sen olyckan och nej, det blev inte bättre med tiden, det blev värre!)

Nu har jag därför, och, efter att ha samtalat med läkaren på SA om de mediciner jag har nu och att jag inte tycker att de hjälper tillräckligt och att jag i första hand vill kunna skippa Alvedon 665 i så fall, men ha kvar Paraflex, fått en ny smärtmedicin. smiley
Den nya medicinen är/heter Arcoxia, och den behöver man bara ta EN gång per dygn! smileysmiley
EN tablett istället för 6st per dygn ihop med min Paraflex som är 3ggr/dygn, (= 9st/dygn), det är en himla skillnad!

Jag har dock bara tagit en tablett hittills då jag började med den nya medicinen igår kväll.
Man kan få en biverkning som gör att man måste avbryta behandlingen och då sker det redan efter några dagar, så jag hoppas att detta INTE händer då jag känner stor skillnad med den här medicinen + Paraflex jämfört med med Alvedon 665 + Paraflex.
Biverkningen är ödem, dvs vätskeansamlingar, i händer och fötter och då måste man avbryta behandlingen.
Arcoxia är en medicin som är inflammationsdämpande också och kanske är det det jag har behövt hela tiden?, istället för Alvedon 665 som bara dämpar feber, men inte inflammationen i sig, och då blir det ju mer att man bara behandlar ett symptom och inte grundorsaken.
Den gör även att andra mediciner fungerar bättre och jag märker att den ger Paraflexen en ökad verkan, (vilket Alvedon egentligen också ska göra men som jag aldrig märkt av smiley), för jag känner mig enormt mycket mer avslappnad mot tidigare smiley och det är INTE cortisonet, för såhär kände jag inte när jag hade fått blockader i nacken och jag fortfarande hade kombinationen Alvedon 665 + Paraflex som smärtmedicinering.
Så håll nu era tummar, tassar och tår för mig nu, att jag kommer kunna fortsätta med den här medicinen.
Skulle jag behöva öka på, så går det att ta Alvedon 665 OCKSÅ, med denna medicin, men jag vill pröva helt utan Alvedon 665 först och dessutom se ifall jag får den där biverkningen eller inte.

För första gången sen olyckan vaknade jag dessutom i morse och kände att jag var kissnödig och endast lite värk smiley, och inte som alla tidigare dagar sen olyckan, med enbart en hemsk värk/smärta så jag knappt kan andas normalt förrän jag kravlat mig ur sängen och ställer mig upp, enbart för att efter ca 3 sekunder först då känna att jag är så kissnödig så jag knappt kommer hinna till toan, det var sååååååå befriande!smiley
Vänstra foten kommer troligen att bli lite hjälpt av smärtblockaden den med, då skadan i bäckenet och höften har gett en nervpåverkan på nerver som går hela vägen ner i fötterna. Foten ska det tittas närmare på nästa vecka när jag ska tillbaka för besök hos sjukgymnasten där.


Så det går framåt och jag hoppas som sagt att allt detta som görs för att behandla mitt knasiga bäcken och höft verkligen hjälper så jag slipper opereras.

En av de bästa nyheterna den här veckan är.........: Mina glasögon har kommit!!! smileysmiley
Redan i Tisdags kunde jag hämta mina två par nya glasögon och vips så försvann jättemycket spänningar i huvudet och ansiktet som antagligen berott på att ögonen fått överanstränga sig mer och mer med tiden som synfelen jag har blivit värre och glasögonen inte längre kunnat korrigera det hela tillräckligt.
Det kände såklart lite konstigt i början och lite ansträngande kan det kännas efter några timmars heltidsanvändning av de nya glasögonen, men det är inget jämfört med när jag sätter på mig de gamla glasögonen, så det är bara en inställningsperiod för ögonen innan de vant sig att se rätt igen.

Så allt har den här veckan gått nästan precis som jag hoppats på och mer.
Summan av det hela: Jag kommer mest troligt kunna skippa lånerullstol och/eller kryckor på mässan imorgon OCH jag kommer kunna gå omkring i mina nya glasögon och se allt så som man SKA kunna se det. smiley *klappar händerna av glädje*.
(Kommer nog dock att ta med mig kryckorna för säkerhets skull, men jag hoppas ju på att INTE behöva använda dem så länge vi kan ta korta pauser då och då där jag kan vila en stund på en stol.)

Med dessa trevliga nyheter så avslutar jag bloggen för denna gången.

Ha det gott i kylan, kära vänner!