****** EN FIBROMYALGI-PATIENTS DAGBOK ******

Sommarens händelser.Blandat

Posted by Kavitha 28 Aug, 2014 13:27:42

Jahapp, då var man tillbaka "i rutan" igen då. Bättre sent än aldrig, right? smiley

Ja, vad har hänt sen sist då?, jo, en himla massa, både bra och dåliga saker.
Det har varit både en till begravning och två födslar och en massa födelsedagar inklusive min egen.

Jag har även fått en ny vän, Kitty, som har lika stort fotointresse som jag själv. smiley
Hon kommer från England och bor och är tillsammans med en god vän till oss. Så ja, det blir en hel del snack på engelska, men det är inga problem och jag tycker bara det är roligt. smiley

Vi har redan hunnit med en fotoutflykt till Nynäshamn och vara på min och min systers goda vän Julia Lazaridi´s konstutställning. För att se lite av vad Julia gör så kan ni gå in på:
https://www.facebook.com/LoveToAirbrush
Hon är grymt duktig!

Kitty är väldigt duktig både när det gäller att ta foton och på att teckna, så där har hon något jag inte har...haha. Jag är urusel på att teckna för hand.

Fotointresset har jag även ihop med kära mor och hennes man, så vi var iväg till Nynäshamn innan jag och sambon var där med vår goda vän och Kitty.
Så där blev det några timmar bara vi fyra, naturen och kamerorna med diverse utrustning som mammas man tog med sig så vi skulle få prova lite objektiv som vi själva inte har. Det blev en bra dag, trots att solen kom lite sent. Vi åt lunch och sedan begav vi oss ut mot havet och skogen.smiley

Här är en av bilderna, som dock inte är på utsikten, utan en bild på kära mor, men som blev rätt häftig ändå.


Blog image

När det sedan kom en dag på semestern då jag kände att jag var lite piggare än vanligt så ville jag så gärna visa för Kitty hur vackert vi har det här i Sverige och hur nära det kan vara till sådana underbara platser som i Nynäshamn där vi just varit med mamma och hennes man, så det var bara att packa kameraväskorna och dra iväg. Dessutom är jag ju själv uppväxt där också då vi ju hade landställe där och var där i stort sett varje sommar, så det känns väldigt hemma att vara där.Hon tyckte det var väldigt vackert så kamerorna gick varma, och tur med vädret hade vi också, så det blev lyckat även denna gång. smiley
Självklart måste åtminstone två bilder från den dagen också läggas upp här. Här är de!

Blog image
Blog image

I övrigt så har sommaren varit sådär.
Första semesterveckan var jag sjuk och det var INTE kul med feber i den hettan, så jag var nog på gränsen till värmeslag också, så det tog lång tid att få någon ork till att göra något alls.

Tyvärr var både jag och Zonic drabbade av en enorm pollenallergi också och det gjorde att varken han eller jag, och inte Texas heller för den delen, ville vara ute under sommaren, så detta året har det inte blivit några sommarbilder alls på "Raggarna", tyvärr, men det kanske blir lite vackra höstbilder på dem istället.

Dock blev det en tur till Muséet Arsenalen tillsammans med Jezzz och C när jag började känna mig bättre igen, och självklart var kamerorna med denna gång också. (Har dock inte gått igenom de bilderna så jag kunnat plocka ut någon favorit ännu att lägga upp här).

Sista veckan på semestern var den mest aktiva veckan då det blev lite svalare väder och jag dessutom då äntligen lyckats hitta nya skor och bättre fotinlägg att ha i skorna, så nu känns det lite bättre och stabilare i benen.

På hälsofronten har jag hunnit få komma till sjukgymnasten på VC och det blev samma som jag hade från början där. Där kom vi, (sjukgymnasten och jag själv), fram till att jag har nedsjunkna fotvalv vilket gör att benen gärna vrider sig lite inåt, (kobent), för att fotvalvet inte hålls uppe och detta är en del i att värken i benen och fötterna vägrara gå över. Detta kallas för pronation.
För att detta ska kunna åtgärdas på rätt sätt behövs det specialgjorda hålfotsinlägg och detta har jag rätt att få gratis, (två par per år), då jag har diabetes och Fibromyalgi, men det krävs remiss till ortoped först och då min husläkare varit på långsemester så har jag inte fått tag på henne och kunnat prata med henne om det.

Sen var det där med järnvärdet. Skulle skickats en remiss innan sommaren, men då hon uppenbarligen inte hann få mitt svar i tid innan sin semster om att jag ville att hon skulle skicka remiss om det, så har det inte hänt något förrän nu. Pratade med receptionisten på VC när jag ändå var där förra veckan för att få akupunktur hos sjukgymnasten, så nu har jag en tid till Hepatologiska enheten på Huddinge sjukhus den 9:e september.

Har också varit på Capio för rutinkontroll eftersom jag äter Concerta, och där uppdagades det att jag hade lite hög puls och blodtryck så jag fick blodtrycksmedicin som jag åt över sommaren, men jag mådde inte alls bra av den, så sista veckan på semestern slutade jag med den och då kände jag mig bättre på en gång, så kanske gjorde den saken värre i mitt mående och inte bara värmen och allergin.
Himla trist att inte känna sig särskilt frisk förrän det bara är en vecka kvar på semestern, men inte mycket att göra åt.


Läkaren där trodde iallafall att, trots att det var ganska klart med att jag INTE har Hemokromatos från början, jag trots allt har det iallafall, och det kommer ju nu att visa sig när jag får komma till Hepatologiska på Huddinge om hon har rätt eller inte.
Alla symptom jag har är på pricken rätt sa hon och när jag själv tänkt efter ännu en gång, så ja, det stämmer läskigt bra, så jag har varit lite osäker på om det var rätt att förut utesluta den sjukdomen så fort trots allt.
Dock har jag ju tack och lov en bra husläkare som skickade vidare mig så att det blir utrett även om deras egna prover och tester inte riktigt går ihop med diagnosen helt och hållet. Men i vissa fall krävs det också en leverbiopsi för att verkligen kunna avgöra om sjukdomen finns där eller inte, och det visste hon, så därför har hon skickat mig vidare till Huddinge.


De symptomen som då går ihop med sjukdomen och som jag har är:
* Mycket förhöjda järnvärden (Normalt ska man ha 70-180 och jag har mellan 250-600 varje gång jag testats, sist hade jag 475).
* Onormal trötthet
* Diabetes
* D-vitaminbrist
* Hudproblem/hudutslag
* Magvärk
* Ledvärk (inte Fibromyalgirelaterad värk alltså)
* Problem med puls och blodtryck till och från, dvs arytmier,
men som är ovanliga orsaker till diagnos.

Allt ovanstående har kommit i just denna ordningen över ett tidsspann på ca 16 år och de sista tre kom efter jag slutade röka för snart två år sedan.
Dock tyckte läkaren att utvecklingen stämmer bra in på hur det borde ha utvecklats med tanke på att jag började med p-spruta när jag var 18 år och sen dess inte haft en enda mensblödning och det gör att om man har denna sjukdom så samlas all järn och blir kvar då inget försvinner ut ur kroppen via några mensblödningar varje månad.
I vanliga fall upptäcks inte detta förrän i klimakteriet då mensen upphör.

Har nog redan berättat allt detta i ett tidigare inlägg, men för er som inte orkar leta igenom gamla blogginlägg tog jag därför upp det igen i detta inlägg och eftersom det också kommit på tal igen.

Botemedlet?
Ja även det har jag nog redan skrivit tidigare, men för att göra det lätt för er läsare så är svaret: Regelbundet tappas på blod och i början oftare för att sedan planas ut tills nivåerna är tillbaka på normala värden eller lite under och efter det underhålla detta med regelbundna tappningar med bara några få gånger om året så värdena inte börjar stiga igen.

Har, trots brist på ork, blivit besök på Ikea under semestern också, då vi fick lite möbler i födelsedagspresent av mamma och hennes man. Tack så mycket!!! smiley
Höll igång rätt friskt ett tag med att skruva ihop möbler, men nu är det två möbler kvar som blivit kvar i kartongen då orken bara tog slut helt plötsligt.
Men det mesta har iallafall kommit upp med hjälp av Jezzz fästman C, min svåger och Kitty. Av svågern fick vi en bra, professionell skruvdragare också, så när jag fick hjälp av Kitty att skruva ihop några av byråerna några dagar senare, så kunde jag använda skruvdragaren, medan hon "handjagade" med vanlig skruvmejsel.
Tack kära svåger och systeryster för skruvdragaren!!! smiley

Sambons födelsedag firades knappt då jag var så dålig just då, så han hade en kompis över och spelade lite tv-spel med, medan jag mest satt vid min dator och slöade, men ingen av oss fyllde något speciellt i år så det gjorde inget.

Min egen födelsedag firades med en fika med systeryster och nyfödda systersonen och innan vi gick därifrån blev det en sväng in på bokhandeln där jag fick en bok i present av systeryster. Det är en bok jag längtat efter länge att köpa och det är den sista i en serie jag läser, så den blir perfekt att ha och läsa när det börjar bli riktigt mörkt och trist ute. Tack kära syster för boken!!! smiley
På kvällen kom D och Kitty över och så åt vi middag ihop och firade bådas födelsedagar lite mer, samt att Kitty får stanna i Sverige då det hade varit lite strul om det tidigare pga något knas med viktiga papper.


Ja som sagt så har det både varit bra och dåliga saker. Syrrans svärmor dog även hon i början på sommaren och precis på samma dag som min bästa vän Zesbne blev mamma för första gången. Så det blev en väldigt konstig dag, men inget ont som inte har något gott med sig får man väl försöka tänka, även om det inte gick att tänka så just då.

Den 7:e augusti, på mammas och min mormors födelsedag, om mormor hade levt ännu, föddes min andra systerson. Hade mormor levt så hade hon blivit 100 år i år, så då hade hennes andra barn-barns-barn alltså kommit på hennes hundraårsdag, lite häftigt, eller hur!!! smiley
Så nykomlingen blev alltså den tredje generationen i familjen att vara född den 7:e augusti, coolt eller vad?! smiley

Nu är allas födelsedagar i närmsta släkten firade, förutom systeryster och svärmor, semestern är slut och vardagen har börjat sin gilla gång igen. Men i höst, då blir det ut och fotografera de vackra höstlöven minsann!

Ha det gott i sensommarvädret, kära vänner!


Mina älskade vänner!Blandat

Posted by Kavitha 16 Apr, 2014 13:05:17

Japp, igår var jag ju då tillbaka hos kiropraktorn, men dagen innan så fick jag ett sms av min goda vän Zesbne. Hon skulle sitta på biblioteket och plugga nästa dag och undrade om jag hade lust att ta en fika i centrum på eftermiddagen, och visst hade jag det eftersom jag ändå skulle till VC.

Taxichauffören jag fick åka med denna gång körde bättre, men gjorde dock missen att inte se ett av farthindren på vägen dit, men det var också det enda och han körde inte så fort över det heller då vi just stått still i en korsning. Han var trevlig och körde mjukt och skämtade om allt möjligt på vägen dit, så jag var trots den lilla missen med farthindret nöjd och klev ur taxin med ett glatt humör.

Hos kiropraktorn gick allt bra. Denna gången slapp jag göra några provocerande rörelser och det var bara bra. Vi pratade om vad som sagts hos husläkaren och han blev väldigt glad att jag fick min remiss till MR av höft/bäcken och ländrygg.

(Remissen till MR ramlade för övrigt in genom brevinkastet nu idag, onsdag, precis innan jag satte mig för att skriva detta blogginlägg och tiden jag fått är 5:e maj kl 20:30).

Han frågade igen vad som gjorts på SA och när jag berättade vad jag fått för övningar så flinade han bara och sa:
- Hmmm, ja, man kanske ska börja från grunden, för det där gick väl inte så bra?
- Nej, precis, det gick inge vidare för jag blev bara sämre av det efter ca 1,5 vecka och de övningarna jag fick efter det kunde jag inte ens göra för att det bara gjorde ont, sa jag.

Vi fortsatte vårt samtal och kom in på mina smärtblockader jag fått och som jag inte tycker hjälper tillräckligt och dessutom inte gjort mig bättre heller, utan mer blir som tillfällig lindring bara, men som trots allt ändå inte hindrar mig ifrån att kunna bli sämre pga jag tex trampar lite snett, halkar till eller så.
Kiropraktorns åsikt var att lugna sig med denna behandlingsmetod tills jag blivit röntgad och fått röntgensvaren eftersom det uppenbarligen inte hjälper tillräckligt nu och att det då kan bero på att de sticker på fel ställe egentligen.
Jag håller helt med honom och har själv också haft den känslan att det kanske inte är rätt ställe att sätta blockaderna när det gäller vänstra sidan, men på högra sidan fungerar det ju och hjälper så där är det uppenbarligen rätt.
Övningar ska man självklart göra, men som han sa så är det bra att börja från grunden och inte köra på så som jag fått göra hittills.
Hans tanke var exakt som min och det är att stretchövningarna bara gör allt sämre därför att musklerna är spända av den enkla anledningen att jag är instabil i bäckenet och höftleden och om man då stretchar ut dessa muskler så blir jag ännu mer instabil och då svarar kroppen med att spänna ännu mer så fort de är i vila och den irriterade nerven har dessutom retats upp och utlöser en inflammation.
Så inga sådana där vanliga övningar längre, utan den enda och ynka övningen jag nu fått är att spänna magen och försöka hålla den spänd så ofta som möjligt, lite som att få till en egen korsett med sina egna muskler.
Jag fick öva när jag var där och han skrattade lite åt mig när jag spände magen när han sa till mig att spänna den, för jag gör ju som alltid och tar i fullt ut.
- Hehe, ja du ska inte spänna magen 100%, utan kanske 15%.
- Jaha, hahah, ok.

Så med detta i hemläxa lämnade jag VC och begav mig i sakta mak mot centrum.
På vägen dit får jag ett samtal och det är Jezzz som ringer. Hon går hos samma kiropraktor och hade fler besök på VC inklusive besöket hos "vår" KP, men just nu hade hon paus och satt och åt på grillen med sin sambo.
Jag stannade och pratade en stund med dem innan jag mötte upp Zesbne i centrum för den där fikan.
Hungrig som jag var, då jag bara hunnit få i mig en nutrilettshacke som lunch, så fick det bli en grillad Fuccacia.
Vi satt där länge och pratade om allt mellan himmel och jord och det var trevligt att inte bara åka till och från VC som enda aktivitet på en sådan solig dag.
Detta gjorde att jag slapp ta sjukresa hem då hon hade bilen. Så vi handlade på Coop innan hon körde hem mig, bar upp min matkasse och sedan begav sig av för att hämta upp sin sambo på vägen hem.
Dagen blev alltså riktigt bra igår och jag är såååååå tacksam över att ha Zesbne som vän. Trots att hon är gravid och själv har nu har ryggvärk så är det hon som hjälper mig när det borde vara tvärtom enligt min egen mening. Men det tror jag dock att hon vet att jag skulle gjort om jag själv inte var så dålig i kroppen just nu som jag är.

Jag har få vänner, men dessa vänner som jag har är guld värda och jag förundras varje gång över hur de orkar med en sån som mig och speciellt just nu när jag är så enormt beroende av att de måste kunna hämta och lämna mig med bil, eller komma hem till mig och min sambo för att kunna ses, och som måste gå i snigeltakt bredvid mig när jag går med min krycka i handen för att jag blir sämre om jag tar ut stegen för långt eller går för fort och detta är oavsett hur lång tid det gått sen man sågs sist.
De liksom bara gillar läget och gör ingen stor grej av att jag behöver extra hjälp, utan bara gör det bästa av situationen så vi kan ha så trevligt som möjligt, utan att kräva något tillbaka, vilket är så som jag också är, så jag borde egentligen inte vara förvånad över detta och över att jag skaffat mig en vänkrets som är som jag själv, men ändå blir jag det vissa gånger och det är väl de gångerna när jag själv känner mig obekväm med att ha dessa fysiska hinder.
Slutsatsen är iallafall att dessa vänner är riktiga och äkta vänner!

Dock kan jag ibland bli lite ledsen över att jag själv inte kan hjälpa dem lika mycket som de hjälper mig, då jag så gärna vill kunna ge något tillbaka, kunna visa min uppskattning, men jag kanske borde släppa de tankarna och göra som mina vänner och bara gilla läget istället och inte haka upp mig på sån´t?
Kanske hjälper jag dem på andra sätt istället och utan att jag ens vet om det?, och räcker det för dom så gör det det för mig med.
En bra vän hjälper en ju faktiskt inte bara med fysiska hinder, utan finns ju där även för mentalt stöd, så kanske är det det som ska vara min hjälp till dem när jag inte kan hjälpa och stötta på andra sätt?

Så mina vänner, hur ser ni på saken, håller ni med mig och är jag dum som oroar mig så mycket över vad jag kan eller inte kan göra för er?
Skriv gärna en kommentar, ni som läser, så jag vet vad ni tycker.

I vilket fall som helst så hoppas jag att alla har några eller åtminstone en vän som är en så´n där riktig och äkta vän som kan stötta i vårt och torrt, glädjas och sörja med dig och som tycker om dig oavsett vilka hinder du har.

Så, kära vänner, glöm inte att jag älskar er allihop, även er som jag inte hört av mig till på länge, ni är INTE glömda och inte mindre omtyckta på något sätt, utan jag är bara förbannat dålig på att höra av mig när jag har för mycket värk och därför känner mig som ett stort fysiskt hinder.

Med dessa ord avslutar jag bloggen så som jag alltid gör, dvs......

Ha det gott i solen, kära vänner!


Äntligen MRT, men usel resa till VC!Hälsa

Posted by Kavitha 14 Apr, 2014 15:18:54

Då var man "tillbaka i rutan" igen då!

Var ju hos min husläkare förra veckan och tack och lov så hann vi prata om mer än bara diabetes. Värdena var kanon och den där avvikelsen på provresultatet som visade på för lågt kolesterol var det ingen fara med. Allt annat var så bra det bara kan vara, så husläkaren var överlycklig över att se att det i det avseendet inte kan vara bättre.

Kom in med krycka i handen och hon frågade om vad som hänt sen sist och jag berättade läget. Inga problem att få en MRT på bäcken/höft och ländrygg, utan hon skrev remiss på det på en gång, så nu väntar jag bara på en kallelse. Dock kan det gå lite sakta nu när det är påskhelg, men en MRT borde jag få inom en månads tid iallafall.
Om jag tycker att behandlingen på SA, alltså smärtblockaderna, fungerar så ska jag fortsätta med det, sa hon.
Själv vet jag inte om jag vill det, då det inte hjälper särskilt länge åt gången, men vi får se. Nu vet jag iallafall vad jag ska säga till läkaren på SA nästa gång och se vad han vill göra i fortsättningen.
Att jag varit hos kiropraktorn på VC var hon bara nöjd med, eftersom läkaren på SA även sagt åt mig att det är nödvändigt, så det fick jag beröm för. Så nu kanske jag äntligen kan se fram emot ett bättre vårdteam som förhoppningsvis kan få mig att bli bättre med tiden för just nu står det helt still.

Järnvärdena, som är så förbryllande eftersom allt annat är bra, kan tyda på inflammation och jag har ju det till och från hela tiden i kroppen, men hon skickar ändå en remiss till mag/tarm efter jag varit på labbet för att lämna nya blodprover som ska skickas ihop med remissen. Högt ferritin, alltså för mycket sparat järn i kroppen, ihop med D-vitaminbrist är nämligen inte bra.
Dock var jag för trött och hade för ont i fredags för att orka ta mig ner till labbet och lämna prover, även fast sambon var ledig och hade kunnat skjutsa. Detta pga en usel chaufför på resan TILL vårdcentralen.
(Ni kan läsa mer om det längre ned i texten.)
Så detta får bli av någon gång den här veckan istället. Det ska vara fasteprover, så jag kan inte komma dit på eftermiddagen och lämna prover.

Sen undrade hon varför det stod psoriasis i min journal från SÖS och jag sa att han som gjorde ultraljud hade frågat om jag har det och att jag hade svarat att jag går hos en hudläkare men inte för den sakens skull, så jag vet inte om jag har det eller inte.
Husläkaren blev fundersam och ihop med allt annat så blev det även en remiss för utredning av psoriasisartrit. Känns bra att det också blir utrett eftersom den behandlingen jag fått av hudläkaren, vilket är en medicin i tablettform och i övrigt speciella hudkrämer, (använder dock bara den ena krämen då den går på högkostnadsskyddet och det gör inte den andra), inte fungerar så bra, utan det hela verkar mer bero på stress och att mitt immunförsvar då försvagas och då kommer dessa hudirritationer som ett brev på posten oavsett om jag använder krämerna och tar medicinen eller inte. Kan hända att det blir lite mildare utbrott, men det är allt, jag har inte blivit av med problemet eller blivit bättre i helhet.

Sen var det då det här med sjukresan. Den här gången var min andra gång som jag utnyttjar mitt sjukresekort och då både för dit och hemresa.
Tyvärr var han som körde dit mig en chaufför som inte hittade alls och dessutom var han usel på att köra bil också.
Han körde fel flera gånger när han skulle hämta upp en till som också skulle ner till VC, och tack vare det så tog hela resan 25min, (en resa som borde ta ca 5-7min från mig direkt till VC och kanske max 15-17min om han hade hittat till den andra personen som skulle åka med).
Han körde ryckigt, hade ingen som helst koll på hur stor bil han körde, så när han åkte fel och skulle vända så åkte han upp på trottoarkanter och dylikt.
Han saktade knappt in där det var farthinder, så det skumpade som bara den när han åkte över dem, (jag satt i baksätet), och detta pga han var så upptagen med att läsa adress-skyltar att han inte tittade så noga på vägen och bromsade därför inte in tillräckligt innan farthindren.
Detta resulterade i att jag hade lika ont som om jag hade åkt kommunalt när jag, ( och den andra han hämtade upp), väl kom fram till VC. Fick trösta mig med att jag slapp gå flera hundra meter för att ta mig in på VC iallafall, vilket jag skulle behöva om jag hade åkt kommunalt då man måste gå igenom hela köpcentrumet och ut på andra sidan och gå en bit till innan man är framme vid VC.

Jag undrar verkligen hur de kan låta vissa personer ens få köra sjukresor om man inte kan framföra ett fordon på ett säkert sätt.
Och varför sa jag inte till chauffören?
Jo, för jag var rädd att han skulle bli ännu mer nervös och stressad än han redan var och då köra ännu sämre och i värsta fall råka krocka istället.
Han körde som en körskoleelev som med körskolan bara hunnit köra några få gånger i trafiken!
Och det är skillnad på att köra vårdslöst och på att köra rent uselt, för det är usel körning när man inte ens kan göra en vändning för att man åkt fel, utan att åka upp med framhjulet på trottoarkanten, och göra så VARJE gång man ska vända för att man kört fel, för han körde inte fel bara en gång. Så ja, inte ens fort och fel, utan sakta och uselt bara.

Jag hade klarat mig bra mycket bättre ifall jag inte hade blivit tvungen att sitta kvar och åka med för att hämta upp nästa patient, för då hade stunden i bilen varit så kort att påfrestningarna av dåligt körande inte hade blivit så pass katastrofala som de nu blev tack vare en extra sväng på ca 18-20 min.

Jag skulle vara på VC kl 15:00, så jag bokade att en bil skulle hämta mig kl 14:30, för om den inte hade dykt upp så hade jag kunnat få en ny till 14:50 och därmed ändå hunnit till VC i tid, (så vida det inte också skulle vara en lika usel förare). Med sådana här resor är det fasta avresetider som gäller och de är tio över, halv och tio i.
Klockan 14:55 klev jag ur taxin som hämtade upp mig kl 14:30!

Resan hem gick bra mycket smidigare och den chauffören var tusen gånger bättre. Så ok, 2 av 3 chaufförer har hittills varit duktiga på att köra, men att den som var mindre bra skulle vara så enormt katastrofalt mycket sämre än de andra, det trodde jag aldrig.

Den allra första chauffören jag åkte med har varit allra bäst. Så om man skulle göra en skala från 1-10, så var den som körde hem mig först en 10, den som körde hem mig nu senast en 8 och han som körde dit mig bara en 3.
Då förstår ni hur usel han var på att köra och eftersom jag inte själv visste vart han skulle hämta nästa person så kunde jag inte heller be om att bli avlämnad först. Hade han hittat och faktiskt kunnat läsa en karta, (vilket han inte heller verkade kunna göra, trots att han tog fram taxikartan ur handskfacket flera gånger och bläddra i den medan han stod still med ena hjulet uppe på en trottoarkant efter att ha vänt då han fattat att han måste åkt fel), då hade han sett att det hade varit bättre att släppa av mig först.
Så förra gångens resa och den första resan TILL VC var alltså en katastrof.

Imorgon, (tisdag), ska jag till kiropraktorn igen och jag hoppas verkligen att jag får en chaufför som kör bättre då.
Men även om nästa personer jag åker med kör bättre än "3:an" så tänker jag och måste jag ta reda på hur man gör för att meddela när och om man är missnöjd med en sjukresa så jag förhoppningsvis slipper få denna chaufför en gång till, och så att andra också slipper åka med honom. Den andra personen som han hämtade upp verkade nämligen inte heller särskilt road över hans usla körstil, såg jag när vi klev ur vid VC.
Jag var iallafall smart nog att skriva upp i mobilen vilken taxibolag det gäller och chaufförens taxilegitimations-nummer.

Jag vet att man kan välja vilket taxibolag man vill åka med, men eftersom jag bara har åkt tre gånger och 2 av 3 chaufförer var bra och den som var usel och den ena som var bra dessutom körde för samma bolag, så kan jag inte välja eller avgöra ännu om något bolag verkar bättre än andra. Får se hur resorna imorgon går och vilka bolag jag då får åka med.

Jag vet också att man kan få sjukresor där man åker helt ensam, alltså att chauffören INTE ska hämta fler personer under ens egen resa, men detta är svårt att få, men ska ta upp med kiropraktorn hur dålig jag blev efter förra veckans dåliga sjukresa och se vad han säger. Det är ok att åka lite längre om föraren är bra, dvs kör mjukt och försiktigt, men när resan blir extra lång med en förare som kör så här uselt, ja då är det varken roligt eller bra.
Så om jag alltså hade haft ensamsäte som det heter, så hade chauffören kört mig direkt till VC, för då får han inte plocka upp några fler resenärer på vägen.

Ska även säga till Kiropraktorn att jag ringt och sagt att jag inte ska gå på yogan mer och se vad han vill göra så länge, tills han får se MRT resultaten. Är bra att veta hans åsikter så jag kan framföra dem till läkaren på SA sen också. Ska ju dit på torsdag och då följer sambon med.

Nej, nog med sån´t här snack nu!

Påskhelgen närmar sig med stormsteg och den kommer att firas hos min syster där mamma och hennes sambo kommer tillreda en god middag till oss allihop. Fram tills dess är det läkarbesöken som är det enda som är inbokat och övrig tid spenderas här framför datorn för tillfället då vi börjat spela Diabo3 igen efter att ett tillägg äntligen kommit till spelet. Så det är därför jag inte är så mycket online på övriga ställen just nu, som FB osv.
Även fotograferandet har legat still ett tag, men då och då åker den fram för att kunna fånga några av de vackra fåglarna här utanför på bild, eller på kissarna när de är extra söta, roliga eller knasiga. :-)

När det blir varmare väder och jag förhoppningsvis blir bättre och bättre så kommer det såklart bli mer fotande igen, men just idag så behöver min kropp få ta det lugnt så jag orkar med morgondagens läkarbesök. Blir det några bilder tagna idag så blir det bara på det som finns utanför våra fönster eller på kissarna.

Med detta avslutar jag detta blogginlägg och tänker nu ta lite mellanmål och njuta av solens strålar så gott jag kan här hemifrån.

Ha det gott i solen, kära vänner!


Premiäråk mm!Blandat

Posted by Kavitha 01 Apr, 2014 16:03:40

Då var det dags igen då.

Sen sist har det som vanligt hänt en del.

Var tillbaka till kiropraktorn förra tisdagen och samma tester som gången innan gjordes igen och tyvärr med samma resultat också.
Precis som sist så ville alltså inte vänstra benet reagera som det borde och efter alla olika rörelser med benen och höfterna så kom även yrseln tillslut.
Medicins yoga blev han därför väldigt skeptisk till, men rusade fort iväg för att höra efter med yogaledaren ifall detta trots allt kunde vara något för mig. När han kom tillbaka så sa han att yogaledaren verkade positivt inställd till att detta skulle kunna hjälpa mig, men att jag själv väljer ifall jag vill testa det eller inte, samtidigt som det är bra att testa så man åtminstone vet om det gör mig nytta eller inte.

Jag bestämde mig för att testade den medicinska yogan, som var dagen efter kiropraktorbesöket, även fast de få rörelserna hos kiropraktorn triggat igång de dåliga reaktionerna som kroppen envisas med att ta till som försvar, dels för mig egen skull och dels för att kunna säga till kiropraktorn om det fungerar bra för mig eller inte.
Så, hur gick det då?

Ja, det blev en katastrof, tyvärr, och det även fast det var rörelser som enbart gjordes i sittande eller liggande ställning. Efter en stunds rörelser, (så små att de inte ens syns att man gör dem), så reagerade kroppen med att slå sitt "försvar" och jag blev yr.
Jag ville inte låta detta förstöra det hela, så jag la mig bara ner istället, (jag satt, och sedan låg, på en av sofforna i rummet istället för på en madrass på golvet som de andra), och fortsatte göra de små små rörelserna i liggande ställning istället, men då var det tydligen redan kört. Jag kände hur musklerna kring höften och i skinkan spändes åt och hur vänstra benet blev sådär blytungt samtidigt som smärtan ökade och signalerna till benet inte gick fram alls.
Där låg jag och fick ligga så resten av tiden, (ca 40min), utan att kunna få det att släppa då jag inte kunde ta mig upp från soffan utan hjälp. Så när yogastunden var slut, (man har yoga i 60min), så fick ledaren hjälpa mig ut ur rummet och påpekade att hon tycker att det verkar som att jag har en nerv i kläm och att jag borde ta upp det med min kiropraktor nästa gång.
Att denna form av träning uppenbarligen inte är något för mig, (inte just nu iallafall), behövde hon inte ens påpeka, utan det förstod både hon och jag, även om det inte sades rakt ut av varken mig eller henne, men hon har inte skrivit ut mig från yogagruppen ännu, utan det måste vara mitt eget beslut förstod jag det som.

Min "arbetsvecka" avslutades med begravningen av min ingifta faster. Detta skedde i Haninge och mamma hämtade upp mig här hemma och mötte upp min syster vid kyrkan.
Eftersom jag hade väldigt ont efter yogan som ju slutade i katastrof, så trädde jag över ett mörkt örngott på min avlastande specialkudde jag fått av min AT och tog med mig den till kyrkan.
Det gick mycket bättre att åka bil när jag satt på den och i kyrkan var den ett väldigt bra komplement.
Tack och lov var det ingen stor eller gammal kyrka, så det var som lite enklare bänkar bara som stod på rad bakom varandra på golvet, så inga sidodörrar eller så att tänka på.
Det var heller inga problem att gå runt kistan då den stod i samma golvhöjd som resten, så även där slapp jag några trappsteg att råka snubbla på eller få mer ont av.
Begravningen i sig var annorlunda och det på ett positivt sätt. Den förra begravningen hade ett underligt lugn över sig och var magisk på något sätt, medans denna var annorlunda genom att hela ceremonin fokuserades på att glädjas åt vad vi fått istället för tänka på eller fokusera på vad vi förlorat. Detta gjordes därför med en stor portion humor och några gånger kom det faktiskt lite skratt hos alla oss anhöriga där vi satt på kyrkbänkarna.
Prästen var udda och rolig, och lättade upp stämningen och försökte så gott han kunde att göra ceremonin på det sätt som planerats och jag tror att alla kommer att minnas denna med ett litet leende på läpparna, åt alla vitsar och historier som berättades om min faster och det liv hon fick leva.
Till allt detta så berättade min mamma dagen innan begravningen, att min pappas fru skulle vara närvarande på begravningen.
Min första reaktion var hat, ångest och ilska, men när vi väl stod där öga mot öga med varandra, så var det inte som alla andra/tidigare gånger vi setts, utan hon visade både mig, syrran och mamma en respekt som inte funnits där tidigare.
Kändes som om hon äntligen grävt ner stridsyxan, kommit över sorgen och kunnat gå vidare, och därmed kunde bete sig på ett vuxnare/mognare och mer respektfullt och gladare sätt emot mig och min syster.
Spänningarna som alltid funnits i luften så fort man råkat springa på henne, (vilket inte varit så många gånger under alla dessa år, tack och lov), var borta och då kände jag att jag också kunde vara lugn och respektera henne tillbaka på ett sätt jag inte kunnat göra förut.
Det kändes som om den där ursäkten man velat ha under hela den här tiden, och den respekten man aldrig fick helt plötsligt fanns där, även om hon inte bad om ursäkt rakt ut.
Äntligen kan man släppa det där och veta att hon inte kommer ploppa upp igen som "gubben i lådan" bara för att försöka överbevisa oss att hon också tillhör släkten.
Den här gången satte hon sig självmant vid ett annat bord än resten av släkten, hon höll inget tal för att bevisa att hon också var en del av detta precis som resten av släkten, och hon aktade sig för vad hon sa till både mig, syrran och mamma och försökte inte tränga sig på.
Jag vet att hon har en ny man och det känns bara bra, men det är inte förrän nu hon själv verkat må bra av det, så att överlämna dessa album som var pappas egentligen som hon hållit fast vid så länge verkade vara som ett avslut på allt som varit och ett bevis på att hon gått vidare i livet.
Så ja, det blev en ovanlig och spektakulär begravning denna gång och för andra gången gick jag från en begravning med en känsla av belåtenhet, trots allt.

Nog om begravningar nu, har ju varit för många redan, bara det senaste året.

Helgen fortsatte och detta med Dustin Home mässan i globen. Sambon och jag var där med Jezzz och C. Illa nog hade de inga lånerullstolar, vilket Jezzz gulligt nog hade kollat upp åt mig, (utan att jag ens sagt något), dagen innan.
Jag gjorde mitt bästa med min krycka och lyckades ta mig runt på mässan ganska problemfritt trots allt.
Vi tog lite lunch inne på mässan innan vi tog en sista runda och for hemåt igen.
Väl hemma blev det bara en kort tids paus då vi skulle på 30-års firande redan klockan 15:00. Dock var det öppet hus, så vi kom strax innan 16:00 så jag skulle hinna vila upp mig lite grann åtminstone.
Väl där bjöds det på smörgåstårta och annat hembak.
Dock var jag rätt slut efter bara någon timme, så efter lite mer än två timmar åkte vi hem igen och bara tog det lugnt resten av dagen/kvällen.

Igår fick jag besök av min kära mor. Vi åkte ner till centrum för att käka lite och sedan gick vi runt i lite butiker på jakt efter diverse saker. Hittade lite kläder att ha framöver och för en gångs skull en kjol som jag inte ser helt tokig ut i. Dock verkar vädret dra på värmen ett tag till, så kjolen kommer bli liggande i klädkorgen ett tag till.
Kändes i hela kroppen att man varit på begravning, mässa och födelsedagsfika, så det gick sakta framåt, men inget blev tack och lov särskilt mycket värre av detta, utan det höll sig någorlunda på samma nivå, kanske något snäpp mer värk bara. Värken var redan rätt jobbig, men det var skönt att känna att den knappt blev värre, bara jag gör på rätt sätt.

Idag var det dags för besök på vårdcentralen igen. Ett besök för rutinkontroll av min diabetes. Då får man först gå till en av distriktssköterskorna och sedan till läkaren på en annan tid.
Allt såg bra ut förutom kolesterolet som var FÖR LÅGT. :-O
Det tjatas ju som bara om att det inte får vara för högt, men att ha för lågt är inte heller bra. Men det som var för lågt var bara ett av kolesterolvärdena, så i övrigt ligger jag normalt, men jag ska ändå ta upp det med läkaren sen, tyckte hon.
Sen var det vanliga saker som längd, vikt, midjemått och blodtryck, samt puls. Pulsen var lite hög, men den går upp när man har mycket smärta, vilket jag har idag och dessutom har efter att blodtrycket just tagits då det gör så förbannat ont i armen att ta det.
För mig som har Fibro, vilket gör att man är extremt tryckkänslig, så känns det som om benet i armen ska knäckas när som helst när den där blodtrycksmanschetten dras åt runt armen på en.
Blodtrycket var perfekt, precis som det ska vara enligt alla böcker, där är jag ett praktexemplar enligt hennes tycke, då jag hade 120/75.
Midjemåttet och vikten var ju ingen nyhet att det är sämre med, men hon förstod min situation, och tyckte att det är väldigt bra att jag inte äter godis i någon mängd som ens skulle påverka detta negativt, och då även gällande mina alkoholintag som ju är 0%, och att jag inte gillar bakelser, bullar, bröd och annat onyttigt som är dåligt just för diabetiker, utan att detta är saker som jag tar när det inte finns annat och speciellt inte vitt bröd för det blir min mage ändå bara grinig av. Så inget ont som inte har något gott med sig, dvs att min IBS hindrar mig från att äta vissa saker som ändå inte är bra, men tyvärr också bra saker som frukter och vissa grönsaker.
Så med tanke på min situation och allt som helhet, så fanns det inget att klaga på.

Så nöjd kunde jag ta min krycka och gå därifrån och sätta mig och vänta på min sjukresa jag hade bokat in, via internet, innan sambon skjutsade ner mig till vårdcentralen till mitt besök där.
Så, japp, idag blev det premiäråk,....alltså min allra första sjukresa!
Taxichauffören var vänlig och körde mjukt och bra och vi babblade på om allt möjligt. Kändes tryggt och bra och när vi var framme frågade han vart det var bäst för mig att han stannade och jag sa vid bommen och sagt och gjort. Han gick runt och öppnade dörren åt mig och sen gick jag i sakta takt därifrån hem.

När jag kom hem, så stoppade jag i mig en nutrilettshake och ringde sedan, på eftermiddagstelefontiden, till vårdcentralen för att få ta på min kiropraktor, och inte långt senare ringde han upp mig.
Vi pratade om hur det gått på yogan och han skulle även prata med yogaledaren om att detta inte verkar fungera för mig och därmed skriva ut mig från yogagruppen, men han sa även att jag också borde kontakta henne ifall han glömmer, och då var det bara att ringa som idag, på telefontiden och fråga efter henne.
Han själv verkade dock vilja få mer exakt information från henne i medicinskt syfte, då hon ju faktiskt var den som såg hur yogaövningarna påverkade min kropp och var den som fick hjälpa mig ut från yogarummet tillsammans med min sambo, så kiropraktorn skulle försöka hinna prata med henne nu på fredag.
Han sa även att han inte vet och inte vill eller vågar behandla mig så mycket än förrän han vet mer om mig, men sa att MRT bör göras enligt hans eget tycke och då på både ländrygg, vänster höft och hela bäckenet.
Så då var vi tillbaka igen på vad SA också nämnt, men som det verkar som att SA har tyckt att min husläkare ska ta beslut på detta och inte att de själva ska begära det av husläkaren, trots att hon sagt att det är ok för henne att de själva begär det av henne via mig.
Men att jag ska få MRT på detta tror jag dock inte är några problem nu när det är två oberoende parter som båda två starkt överväger att detta bör göras.
Själv tycker jag också att det är mer än befogat att jag får en MRT, men även att en vanlig skelettröntgen görs medan jag väntar på MRT för att utesluta skelettskada, så vida inget sådant hittas såklart.

Så ja, det blir mycket att ta upp med husläkaren nästa gång, då jag inte ens ska dit för min smärtproblematik, utan bara för diabetesrutinkontrollens andra del, så att säga.

Men nu blir det att ta det lugnt resten av veckan och vila kroppen ordentligt. Så om man vill träffas så får det blir här hemma hos mig och sambon i så fall.

Det var allt för denna gång. Får skriva nästa vecka igen, om inte förr, och skvallra om hur det gick hos husläkaren.

Ha det gott i Aprilvädret, kära vänner!


Superbra kiropraktor! :-)Hälsa

Posted by Kavitha 19 Mar, 2014 16:38:58

Halloj igen!

Var ett tag sen sist, men trots det har det hunnit hända en hel del.
Fick tillbaka provsvaren på labbproverna och allt var normalt förutom D-vitamin och Järn/Ferritin-värdena som fortfarande är för höga.

D-vitaminbristen är lite bättre än sist, men inte mycket. Förra gången låg det på 48 och nu på 55 och normalt ska vara minst 75, så det är en bit kvar. Har blivit rekommenderad en annan D-vitamintablett då min mage inte blev så glad av de jag hade tidigare. Min kropp verkar reagera på magnesiumet i de tabletterna, trodde läkaren på SA. Nu ska jag bara ta mig ork att beställa de nya tabletterna, som är kapslar istället och som inte innehåller något annat än bara D-vitamin, och se om magen godkänner det dem.

Järnvärdena finns det fortfarande inga svar på varför de ligger som de gör. Nu var jag uppe på 475 och det betyder att det har ökat sen sist. Normalt värde ska vara mellan 70-180 så jag ligger rätt mycket över gränsen. Vissa uteslutande undersökningar och prover har ju tagits för att utesluta Hemokromatos och nu även Talassemi, så det beror alltså inte på något av dessa två sjukdomar.
Inte beror det på någon B12-brist heller för det värdet låg helt normalt.
Så ja, jag är väl ett medicinskt mysterium i det avseendet helt enkelt.

Sjukresekortet har jag tyvärr inte kunnat utnyttja ännu då jag mådde för dåligt förra veckan när det var dags för yogan så jag avbokade den när jag satt i telefonen med arbetsterapeuten, och den här veckan blev det inställt för att ledaren som håller i yogan blivit sjuk, så då var det bara kiropraktorbesöket kvar för den här veckan.

Min goda väninna Jezzz går hos samma kiropraktor och vi pratade om det i helgen när hon och C var här på middag. Frågade henne om hon tyckte att den kiropraktorn var bra och det gjorde hon och det gjorde mig lugn. Det var han som, ihop med Jezzz egna misstankar, drog igång hennes EDS-utredning som resulterade i att hon blev diagnostiserad med EDS, så om han kan misstänka en sådan ovanlig diagnos så kan han nog klura ut vad som är fel på mig med.

Var hos den omtalade kiropraktorn igår och ja, han var lika bra som Jezzz beskrivit honom. Väldigt lugn, lyssnade och gjorde en ordentlig genomgång av kroppen och kom fram till att mina misstankar, om att höger höft och ben inte svarar på signalerna så som de borde, stämmer.
Han sa även att jag är lite för rörlig, mer än normalt, i vänstra delen av höften och att det gör att musklerna vill krampa ihop sig onödigt mycket eftersom det då blir och känns instabilt att stå på det benet. Om det dessutom är så att vissa muskler inte ens svarar på signalerna att de ska dra ihop sig, så slutar det såklart med att allt dras snett, inga konstigheter angående det alltså, utan helt logiskt och vilket även har varit mina egna misstankar också.
Även yrseln och illamående kommer från ländryggen och är inte heller något konstigt, utan är en helt normal reaktion av kroppen när det spänner och därmed smärtar för mycket.

Jag frågade honom om yogan, som denna veckan som sagt blev inställd, och han skulle ta reda på vad det är man faktiskt gör på den där yogan, så att det inte blir något som förstör hans behandling, för han blev osäker på om det verkligen kommer gynna mig efter att ha undersökt mig och jag fått berätta hur lätt det är att trigga igång de hemska smärtorna som jag dessutom visade tecken på redan när han var klar med sina undersökningar, som innebar rörelser som jag vet ökar på mina smärtor.
Han hoppades på att yogaledaren skulle vara tillbaka på fredag, då han bara är där tisdagar och fredagar, och då kunna fråga henne om vad yogan innebär och vad som görs där och sedan ringa mig och säga om det är något för mig eller inte.
Han skulle även prata med min husläkare om vad han sett och känt på mig.
Själv lämnade jag både en egen beskrivning på min situation och de journalutdrag jag fick med mig från SA sist så han kunde scanna in det och läsa det sen i lugn och ro, och så får jag tillbaka pappren sen när jag kommer dit nästa gång, dvs nästa tisdag.

Så förhoppningsvis kanske det blir ett svar på vad som kan göras, mer än vanliga saker som uppenbarligen inte hjälpt särskilt mycket hittills, och se om det blir remiss till röntgen för att åtminstone utesluta vissa saker.
Han kände även igenom hela ryggraden och manipulerade lite vid bröstryggen, men inte så att det knäcktes till, utan bara så att musklerna tvingades börja slappna av lite för att se om "knaket" skulle komma av sig själv och inte tvinga fram det, för det ville han inte göra utan att veta om det är rätt sätt att behandla mig och det kändes väldigt tryggt.

De på SA är bra, men det har lite känts som att de bara gör det som de lärt sig teoretiskt och inte så mycket efter hur personens kropp är och vad den klarar av individuellt sett, utan där har det manipulerats utan att veta vad orsaken till värken beror på och helt utan några röntgenplåtar som utesluter skador som faktiskt kan förvärras med manipulation. Lite som att gå efter en manual bara. Steg för steg för att sedan se om det hjälper eller inte.
Cortisonbehandlingen är en annan sak, det är bara sprutor, men att manipulera, "kotknäcka", är kanske inte något som borde ha börjats med på en gång och inte på ett så hårt sätt.
Att knäcka kotor är förresten egentligen helt fel uttryck, för det är inte det man gör, utan man släpper på spänningar i musklerna runt kotorna som gjort att kotorna tryckts ihop mot varandra och därmed bildat ett vakuum mellan sig, och när vakuumet släpper, då hörs det ett knakande ljud. Som när det blir vakuum mellan ens händer om man fuktar dem och sedan pressar ihop dem väldigt hårt, för att sedan dra isär händerna igen.

Det kändes väldigt bra att ha fått en så kunnig och erfaren kiropraktor, som hellre tar det lugnt och ser till att utesluta saker och ting innan han börjar behandla med lite hårdare metoder eller ger mig övningar.
Han verkade förstå mina problem när jag beskrev dem, vilka ju också blev bekräftade när han undersökte mig och bad mig göra diverse saker som att gå på tå, lyfta benet hit och dit i stående, sittande och liggande ställning osv.

Ser fram emot nästa besök och få höra vad han kommit fram till med vetskapen om att han inte kommer att dra några förhastade slutsatser, utan verkligen kommer gå till botten med det hela och utreda ordentligt vad som är rätt för mig och vilka behandlingar han kan ge mig som kan hjälpa mig ihop med andra behandlingar hos kanske en sjukgymnast osv.

Så ja, jag är enormt nöjd och det är skönt också att jag inte behöver vara "budbäraren" mellan honom och de andra på VC, utan han hjälper mig med detta. Äntligen!, en som förstått att ADD är jobbigt och att man då behöver hjälp med att organisera upp allt och att man lätt glömmer vad som sagts och därmed vad som ska sägas till nästa vårdperson man ska träffa.
Arbetsterapeuten gör likadant, hjälper till med att organisera upp allt, hon är en guldklimp verkligen och det är så skönt att hon och kiropraktorn arbetar ihop för det ledde till att jag blev inbokad till kiropraktorn överhuvudtaget, och det direkt när vi pratades vid sist då hon skulle lägga in mina sjukresor på mitt sjukresekort så jag ska kunna ta mig till yogan.
Tillsammans utgör de två ett ultimat vårdteam och jag hoppas nu att min husläkare också väljer att gå med och inte motarbetar dem.

Hon sa nämligen till min AT, när det var så att arbetsterapeuten frågade om jag ville börja hos en av deras kiropraktorer och jag svarat ja och hon tog upp det med min husläkare, att jag skulle fortsätta på SA.
Men kanske var det för att hon inte ansåg att SA hade gjort sitt ännu, men jag hade gärna själv velat få veta ifall det var anledningen isåfall, och inte bara att jag inte ska/bör/får gå hos kiropraktorn på VC, utan en bra förklaring till varför.

Nu har jag ju dock fått journalpapper att ge husläkaren nästa gång, men å andra sidan så tycker jag det är fel att jag som patient ska springa med detta mellan dessa två instanser då jag skickats dit på remiss och då ska ju SA själva skicka ett remiss-svar tillbaka till husläkaren. Så nu vet jag inte vad de menar med detta. Ett nytt besök på SA hos läkaren där är inbokat, så kanske anser de att jag behöver en kombinationsbehandling eftersom han indikerade på att jag behöver gå till en kiropraktor akut när jag får de där inflammationerna som gör mig sängliggandes och ionte kan gå utan hjälp från sambon, (inte ens kryckorna hjälper då).

Så om hon tycker att jag inte ska fortsätta hos kiropraktorn på VC så kommer jag ifrågasätta varför och inte godta svaret:
Det är därför du går på SA, för att dem ska hjälpa dig med det här, (som hon sa när jag gick hos sjukgymnasten på VC med min fot). Men med den saken var det ju bara bra att en och samma sjukgymnast hade hand om mig eftersom det uppenbarligen hängde ihop med ländryggen. Men i det här fallet så har jag ju inte någon sjukgymnast kvar på SA eftersom hon gått på mammaledighet nu, och de har inga kiropraktorer heller, utan nu har jag bara läkarkontakten kvar där som kan ge mig smärtblockader och göra manipulation, som kanske inte ens är rätt väg att gå längre och dessutom inte blir tillräckligt frekvent då det är långa väntetider.

I vilket fall som helst så hoppas jag verkligen att kiropraktorn får husläkaren att lyssna, ihop med att jag dessutom fått indikation av läkaren på SA att en kiropraktor behövs.

Så vad händer nu?
Ja, det är bara att invänta vad kiropraktorn har att säga nästa gång och tills dess göra det som känns bra för kroppen och inte tvinga sig till saker för att det borde hjälpa.

I förra veckan tog jag och mamma en mor-och-dotter-dag då vi åkte till Haninge centrum och efter den utflykten så hade jag en helt annan typ av värk som liknade träningsvärk och inte överansträngningssmärta och det kändes väldigt bra. Detta tyder ju på att jag inte bör göra mer än vad min kropp säger åt mig, dvs inte gå fortare eller med längre steg än vad kroppen klarar av, utan gå så att rörelserna inte märks av eller gör ont på något sätt.
Så ja, det gick i snigelfart, men det var tydligen det som var det bästa. Självklart ökade ju värken med tiden, men då en utmattningsvärk och inte den där andra värken och smärtan som när kroppen slår på ett försvar för att man gör rörelser som är för överansträngande och olämpliga.
Jag hade även kryckan med mig såklart för att begränsa en överansträngning av det friskare benet.
Bilresan dit och hem var dock lite jobbig, men tusen gånger bättre än att åka buss. Men det är de där muskelspänningarna och ofrivilliga rörelserna i kroppen som triggar igång den där "dåliga" smärtan och värken. Bestämmer jag själv vad och vilka muskler jag ska spänna och inte spänner de för mycket, då uppstår inte den där onda spiralen av smärta.
Och slipper jag stötar mot kroppen som blir vid fartgupp eller för högt tryck mot sittknölarna så slipper jag också mycket av den där onda smärtan, men ja, fartgupp är ju svårt att undvika, men det går att åka rätt mjukt över dem med bil, tack och lov.

Med andra ord får jag stå ut med att jag inte kan gå i normal gångtakt längre och att jag inte kan sitta för länge på för hårda ytor.
Om kroppen kan få en typ av vila och därmed läkas genom att undvika allt som triggar igång den onda smärtan, så är jag glad, för då finns det ett sätt och ett hopp om att kanske kunna bli bättre.

Några tider till husläkaren finns inte förrän i juni, men jag har en tid för rutinkontroll av min diabetes, så jag får ta upp det där med labbproverna då också och säga att jag inte kunnat få en tid till henne tidigare angående detta.
Det var det rådet jag fick nu när de ringde upp mig från VC och jag försökte boka tid till husläkaren.
Men att hon ska skriva nya recept till mig var inga problem, så det är nu inskrivet i hennes kalender och även den medicinen som jag glömt säga till henne att SA vill att hon skriver ut så de slipper ha det ansvaret. Skulle hon undra något om det så kommer hon att ringa på måndag om det, fick jag sagt till mig, så jag är nöjd över att ha fått den hjälp de kunde erbjuda mig via telefon idag.

Men ja, det är inte lätt att få saker och ting att gå framåt när det knappt finns utrymme för oss lite mer komplicerade patienter i vården, så jag ska fråga henne om det finns någon mer husläkare på VC som kan ta hand om mig när hon själv inte har tid eller som har mer tid än henne vid besöket för diabetesrutinkontrollen.

Ja, det var väl det senaste i den här kategorin. Nu blir det snart middag och snön yr utanför och skapar ett väldigt vackert vinterlandskap.

Ha det gott i snöyran, kära vänner!